Vem har egentligen rätt att uttala sig om det här genustjafset? Och varför pratar akademiker så snabla invecklat?

Hej allihop! Jag har funderat på en sak ganska länge nu, nämligen språket som maktdimension. Bara genom att använda ordet 'maktdimension' gör jag förmodligen att vissa människor känner att jag pratar över huvudet på dem, och de känner sig osäkra på vad jag menar och hur de ska svara på ett sådant uttalande. Det är helt okej! Men det är ett tydligt exempel på att vi hävdar vår auktoritet, det vill säga visar makt, med hjälp av språket. Det här är extreeeeeemt tydligt i den akademiska världen och jag är extreeeeeeeemt insyltad i den, så därför använder jag mig av ett fint och högtravande och ganska pompöst språk när jag ska prata om viktiga saker. Jag har läst genusvetenskap på universitetet i ett år och har lärt mig jättemånga fina begrepp som jag gärna slänger mig med; genussystem, performativitet, heteronormativitet, hegemonisk maskulinitet, dikotomi, diskurs, strukturalism... och det funkar väl när jag pratar med mina precis lika insyltade genuskursare eller mina akademikerföräldrar, men det skapar liksom ett hyfsat stort och ganska problematiskt glapp om jag vill diskutera jämställdhet och sånt med människor som inte kommer från den här världen.

Fördelarna med ett akademiskt språk är att det är väldigt exakt. Orden betyder liksom inte "typ" någonting utan de betyder EXAKT det de betyder. Väldigt praktiskt. Ofta vill man ju också tro att man pratar om väldigt svåra saker i akademin, och då använder man gärna ett överkomplicerat språk för att riktigt visa hur smart man är. Men det här skapar problem i den allmänna debatten, och jag tänkte peka på två grejer som jag tycker är jätteviktiga med utgångspunkt i feminism, genusvetenskap och mig själv. Yeah.

Den första är att det, som sagt, blir ett glapp mellan mig och den jag pratar med när jag börjar dilla om genussystem hit och dit. Jag är tränad att se mönster, hitta system, beskriva generella och egentligen rätt abstrakta fenomen - medan många struntar fullkomligt i dylikt humflum och vill prata om sådant som är konkret och berör dem i deras vardag. Vem är då jag att diskvalificera dem från samtalet? "Jaha, och hur många högskolepoäng har du då? Lämna debatten åt sådana som faktiskt vet något (typ jag för jag har studerat mer än hela din släkt tillsammans, sabla plebej)" - ger det mig mer rätt att uttala mig i samhällsfrågor? Det finns en överdriven tilltro till experter idag (fast kanske också ett visst förakt mot utbildning just på grund av det) och det är ett problem, för jag tror att det stänger ute människor från att diskutera det viktigaste i världen vilket är politik. Jag tycker att ALLA har rätt att uttala sig i frågor som berör dem, och dit räknas jämställdhetsfrågor. Även om man inte har högskolepoäng. Vi feminister gillar att prata om makt - därför borde vi inte bortse från att vi som också är akademiker gärna använder språket och den (relativa) status man får av högskoleutbildning för att sätta oss på folk.

Nästa grej jag vill peka på får mig nog att framstå som en hycklare, men jag vill ändå säga det. Föregående punkt är en rationell och saklig åsikt jag har, medan den jag nu ska ta upp sätter mitt hjärta i brand och får mig att känna snarare än tänka. Det handlar om ordet feminism och vad det står för.

Jag kan inte förbjuda folk från att ha åsikter om feminism. Tvärtom, jag gillar när folk har det! Det är skitbra! Feminism handlar om att ifrågasätta, problematisera och kritisera. Då får man inte glömma bort att också vara självkritisk och se vilka problem som finns med min/vår syn på världen - annars vore vi ju lika dåliga som dem vi ifrågasätter. MEN, och det finns ett stort men här. Något jag inte är så jätteförtjust i är när jag hör folk säga att "feminister tycker si och så" (oftast på ett sätt som antyder att de inte direkt håller med) och tillskriver mig och mina polare en massa åsikter som inte alls behöver stämma överens med verkligheten. Rabiata manshatare är det som används oftast - PK-maffia och feminazister är andra charmiga öknamn vi får. Håll käften för fan, säger jag. Om man inte är feminist, om man aldrig i sitt liv vill läsa någon jävla genuskurs och har noll koll på faktisk feministisk teoribildning tycker jag, även om jag vill att folk ska kunna diskutera, att man inte har "rätt" att uttala sig om vad feminism är och inte är.

Det här känns spontant som en rätt provocerande åsikt, och jag kan nog bli föremål för rätt mycket kritik från andra feminister som känner att det inte ska behöva krävas att man kan citera Butler, de Beauvoire och andra snubbor för att få ha en åsikt om feminism. Och det är inte min poäng heller, för om man vill kalla sig feminist har man ju rätt att definiera vad det betyder för en själv. Men jag tycker att när vi diskuterar feminism som allmän politisk ideologi så ska vi göra det på samma sätt som när vi diskuterar till exempel liberalism eller marxism, nämligen genom att titta på erkända teorier inom ideologin och utgå från dem.

Det här är en jätteviktig fråga för mig, min rätt att själv definiera feminism och att stå upp för vad feminism faktiskt är. Jag är väldigt, väldigt stolt över att kalla mig feminist och över det som feminister har gjort för att alla ska ha lika rättigheter och möjligheter, oavsett kön, läggning, ras och samhällsklass. Därför blir jag förbannad när folk som inte vet ett skit tar sig rätten att säga vad feminism ÄR, för oftast har det NOLL likhet med min och andra feministers uppfattning. Diskutera gärna jämställdhet med mig, men kom inte och berätta för MIG vad JAG tycker om du bara baserar det på hörsägen, fördomar och kontroversiella uttalanden i media. Media har ett intresse av att visa extrema åsikter och när det gäller feminism är det otroligt populärt att spä på fördomar om oss som orakade, gnälliga, frigida med falloskomplex och sexuellt undernärda. Tro inte på allt du hör.

Summa summarum, efter ett långt och kanske delvis osammanhängande och förvirrande inlägg:

Min åsikt är att alla har rätt att diskutera politik, oavsett utbildningsnivå. Man kan inte stänga ute folk för att de inte använder fina ord, för det handlar om deras liv också. Och ingen gillar när folk avfärdar en med "du förstår ändå inte sånt här". Så mer politisk diskussion från alla, särskilt när det gäller jämställdhet!

Men jag tycker samtidigt att vem som helst inte kan uttala sig om feminism och vad feminister står för. Den rätten tycker jag tillhör människor som kallar sig feminister och människor som har satt sig in i vad vi faktiskt tycker, som inte bara övertar den populärkulturella bilden utan att ifrågasätta den. Och framför allt människor som är villiga att DISKUTERA. Har du redan bestämt dig för vad feminism är, vad vi feminister tycker och att du inte håller med så blir det JÄTTEsvårt för dig och mig att snacka feminism. Så enkelt är det. Det är ungefär som att klicka sig in på en YouTube-video man hatar bara för att dislike-a den och skriva en kommentar om hur värdelöst det här är. Eller lägga till någon som vän på Facebook bara för att kunna blocka. Ganska meningslöst om du frågar mig.