Irland, de fräscha könsstereotypernas högborg

Orättvisor vid ofrivillig barnlöshet

Barndebatten har stått i fullan blom i VK (Västerbottens-Kuriren, för er ickeinbitna norrlänningar). Det handlar alltså: om rättigheten att skaffa barn. Hur nuvarande lagstiftning som råder i VVL* missgynnar minoriteter såsom ensamstående kvinnor med önskan att skaffa barn, och även homosexuella par.

Först vill jag reda ut min generella åsikt i frågan: Det är ingen "mänsklig rättighet" att skaffa barn. Det skall snarare ses som en möjlighet. Och den orättfärdiga diskriminering jag skall beröra nedanför är inte välkommen i ett demokratiskt samhälle.

Debatten går främst ut på att ena lägret inte tycker att det är lämpligt att landstingspengar (dvs skattepengar) skall gå till att homosexuella par och ensamstående skall få hjälp till assisterad befruktning och IVF. Här är t.ex ett smaskigt citat av en läsare, ur VK (tisdag 17 april, 2012, s.7), som VK tagit från sin hemsida. Citatet visar hur denna gruppering känner i frågan:

"Att skaffa barn är ingen absolut rättighet för alla. Förstår inte hur man kan tro det? Jag är inte intresserad av att låta mina skattepengar gå till de som inte ens försöker skaffa barn på naturlig väg."

Om kvotering

Jag har länge varit tvetydig till fenomenet könskvotering. Det är ingen självklarhet att man som feminist är för det, det råder nog också ganska delade uppfattningar om detta inom feministvärlden. Men på senare tid har jag funderat lite närmare på begreppet och dess direkta konsekvenser, och har samtidigt känt en större optimism gentemot det.

Det menas alltså: att man i sammanhang som uteslutande är starkt överrepresenterade av män (t.ex i bolagsstyrelser, börsnoterade bolag, mansdominerande yrken såsom hantverksyrken etc, i länders parlament osv) lagstiftar om att en viss procent av de människor som tilldelas plats i detta sammanhang, skall vara kvinnor. (Självklart inkluderar också könskvotering att kvotera in män i yrken där kvinnor är överrepresenterade, som vård och omsorg, men detta kommer inte diskuteras av mig i det här inlägget)

Vem behöver feminism?

Who needs feminism?

Jag behöver feminism för att jag inte vill att det som finns innanför en persons byxor ska diktera personens handlingsutrymme.

Kort om kort hår

Tänkte skriva ett inlägg om hår. Och det ska faktiskt handla om håret på huvudet, ett relativt ofarligt och oladdat område i jämförelse med typ hår i armhålan och på benen/mellan benen. Men ändå inte helt utan betydelse, som vi alla snart ska bli varse.

Jag identifierar mig som tjej, har alltid gjort, och alla som känner mig ser mig som tjej. När jag var nio år klippte jag håret kort för första gången - alltså riktigt kort. Jag tyckte det var en kul grej då och tänkte inte mer på det, men eftersom jag aldrig sparade ut det igen och fortfarande har kort hår så har jag hunnit möta väldigt många olika reaktioner och också hunnit fundera väldigt mycket på det här med att som tjej ha kort hår. Man kan tro att det inte är så himla stor grej numera, att det har hänt rätt mycket sedan den där dagen för mer än tio år sedan, men jag blir fortfarande förvånad ibland för att det framkallar reaktioner.

Att vara kvinna är att vara kropp, att vara kvinnlig är att vara kroppslig

För några månader sedan hade jag hängt med ett gäng kompisar och spelat kort i centrala Umeå. Kring halv tre tiden på morgonen så börjar det bli dags att runda av kvällen och jag tackar för mig och börjar min drygt två kilometer långa vandring hem. Det är kyligt men luften håller en friskhet som gör mig upplyft och glad. Promenaden som många gånger förut känts tung känns den här natten mest av allt skön. Skönt att promenera av det sista ruset och skönt att bli riktigt trött innan huvudet ska få landa på kudden. Den närmaste vägen från min utgångspunkt var att gå längs E4:an i centrala stan vilket innebär att jag på vägen passerar en nattklubb som nyss har stängt för kvällen samt en hamburgerbar där många av klubbesökarna frossar i fett och salt efter de senaste timmarna av alkoholintag och svettig dans. Här och var efter trottoaren står människor i klungor och gör upp om var de nu ska dra vidare eller så håller även de, precis som jag, på att avrunda kvällens bravader (nothing good ever happens after 2 am). Det är här min historia egentligen börjar, i alla fall ämnet jag menar att beröra genom att dela den här hemgången med er.

Makt att kunna passera

Förra veckan var jag på Folkets Bio i Umeå och såg filmen Tomboy. Det är en film som handlar om Laure som flyttar till ett nytt område med sin familj och när hen går ut på gården och träffar på andra barn att leka med så misstas hen för att vara ett kön hen egentligen inte tillhör. Istället för att sätta sig emot så spelar hen med och passerar som Michaël istället för Laure. Filmens handling är näst intill identisk med serien Dårfinkar & Dönickar som sändes under 90-talet i SVT. Den handlar om Simone som flyttar med sin familj till ett nytt område där hen misstas för att heta Simon och Simone väljer att spela med. Men detta är ett sidospår, jag kan dock inte annat än att fundera kring hur filmidén kom till när historierna är så pass lika.

För er som har tänkt se filmen Tomboy kommer detta kanske till viss del vara spoiler, men jag känner att jag behöver skriva den här texten, så se filmen först och läs texten sen om ni så vill. För er som sett Dårfinkar & Dönickar spelar detta inte så stor roll, fast se gärna filmen ändå för den var bra.

Det har skett, igen

Läste denna artikel häromdagen, och började slita tussar ur mitt sönderblonderade hår i ren ilska, nästan:
http://www.dn.se/nyheter/varlden/transperson-far-tavla-i-miss-universum

Detta inlägg kommer ej beröra problematiken kring skönhetsideal, hysteri kring förväntningar kring hur kvinnor skall se ut, eller dylikt. Självfallet finns det mångt om mycket man kan debattera om, när det handlar om skönhetstävlingar likt Miss Universum, men detta ämne sparar jag till någon annan på denna blogg, vid ett annat tillfälle.

Detta inlägg skall istället handla om diskriminering. Denna "subtila" transdiskriminering som samhället inte ens märker att den utför, fastän det sker ideligen, gång på gång.

problematiken kring hen och trans

En sak som jag fortfarande är konfunderad över kring hen, är hur folk som är lagom positiva till det, verkar uppfatta själva fenomenet. Alldeles för ofta, så märker jag att väldigt många vill dra paralleller till transfrågor för att på så vis argumentera för/legitimera hen-användandet. Missförstå mig rätt: jag är på alla sett emot cis-feminism, och tycker snarare att transfrågor alldeles för ofta exkluderas från såväl feminismkampen som från hbtq-kampen (där T:et på något mystiskt sätt verkar försvinna från jordens yta, emellanåt). Men jag anser transargumentationen för hen vara oriktig, och lite missvisande.

Det vill säga: när dessa personer skall förklara varför hen är bra, och i vilket sammanhang det kan tänkas användas; så nämner de uteslutande, eller alltid: ”när man ska benämna transpersoner, eller i sammanhang där det är svårt att bedöma kön”. Och det är detta som gör mig så konfunderad. Man kan tro att de, till en början hänvisar detta som ett positivt led i transfrågan. Men snarare tolkar jag det som – att dessa medelålders könsstereotypister vill ha en benämning för sin egen del – på dessa ”svårbedömda personer” som trans. Dvs: att de själva känner sig obekväma med att ”säga fel pronomen” i närheten av en transperson – och att hen därför alltid skulle vara att föredra. Men då har man missuppfattat hela poängen.

Varför är 'hen' så himla provocerande?

Ja, det är för mig obegripligt. Det är väl SKITBRA att någon fyndig individ tänkt ut ett sätt att slippa alla extremt jobbiga "han-eller-hon"-tillfällen som uppstår i sammanhang där kön är irrelevant eller okänt, typ lagtexter och andra liknande trevliga grejer. Jag ser ingen anledning att byta ut varenda "han" och varenda "hon" i hela språket mot "hen", men jag tycker absolut att det finns användningsområden för det ordet.

Där skulle debatten kunna sluta. Om man vill, är "hen" helt enkelt en språklig förenkling som bara innebär att du behöver använda färre bokstäver för att uttrycka samma sak. Det kan stanna där. Men - ordet "hen" har en ytterligare dimension och det är väl den som folk blir så upprörda över. För tänk, om man skulle använda "hen" så VET MAN JU INTE OM DET ÄR EN KILLE ELLER TJEJ MAN PRATAR OM!!!!!!!! Panik, könsförvirrade människor som löper amok på gatorna!

Kul att folk verkar tycka att "hen" har en så sjukt stor potential att förändra samhället. Ser därför inget skäl till att inte använda det?