Undantaget som bekräftar regeln

Det finns ett fenomen som jag irriterar mig väldigt mycket på, som ibland uppstår när man diskuterar feminism. Jag som feminist kan försöka visa på hur historien skrivits av män, om män, att män har haft och fortfarande innehar majoriteten av de ledande positionerna inom väldigt många områden - ekonomi och politik till exempel, för att nämna två hyfsat stora arenor. Folk lyssnar och nickar, men tar sedan till "undantagsargumentet" - nämligen att de framhåller några kvinnor som varit/är mäktiga och framgångsrika och sedan tycker de liksom att diskussionen är över. Vadå, det har väl funnits hela samhällen som varit matriarkat? Vadå, vi har väl lika många kvinnliga ministrar som manliga? Vadå, drottning Kristina då? Vadå????????

Det här gäller även andra områden, till exempel kultur. Om man vågar hävda att de flesta filmer inte skulle klara ett "enkelt" Bechdel-test, får man en (oftast rätt kort) uppräkning på filmer som handlar om kvinnor och sedan anses man motbevisad. Alla filmer handlar inte alls om män, för det finns filmer som handlar om kvinnor!

Den här sortens argument är idiotiska. So what om 5% av alla filmer handlar om kvinnor - rättfärdigar det att 95% handlar om män?! So what om vi har 50-50 i regeringen - rättfärdigar det att vi ALDRIG haft någon kvinnlig statsminister och att bara två av riksdagspartierna har kvinnliga partiledare? So what om det har funnits några mäktiga kvinnliga härskare och några skriftlösa kulturer som varit matriarkat - rättfärdigar det att alla andra härskare varit män och att i stort sett alla samhällen, inklusive det vi lever i nu, är patriarkala? Det faller ju på sin egen orimlighet!

Det enda den här sortens argument egentligen bevisar är den poäng som många feminister länge försökt göra - kvinnan är bara undantaget som bekräftar (den manliga) regeln.

Don Quijote till kärnfamiljens försvar

På den kristna tidningen Världen Idag har Lukas Berggren skrivit en krönika där han ställer sig mycket kritisk mot radioprogrammet Ligga med P3. Mer om detta på Ligga med P3s hemsida där det finns några ljudklipp där Berggren ytterligare förklarar varför han anser att detta är ett moraliskt förkastligt radioprogram. Seså, klicka, läs och lyssna.

SÅDÄR JA, nu när alla har klicketiklickat och är insatta tänkte jag gå igenom valda munsbitar ur Berggrens argumentation för att sakligt och metodiskt (allt är relativt) vända, vrida, och slutligen sticka hål på dem. I'll be gentle.

I den sexuella frigörelsens och genusteoriernas tidevarv kan man lätt få uppfattningen att familjen har spelat ut sin roll. Skilsmässor är egentligen något positivt, får vi höra. Mamma och pappa kan med fördel ersättas av två pappor, två mammor, eller varför inte några stycken av varje sort?

Antar att Berggren här refererar till debatten som har förts på sistone kring boken "Happy happy" där ett flertal kvinnor berättar om sina skilsmässor på ett sätt som synliggör att en separation inte behöver vara nattsvart och rätt igenom misslyckad - det kan faktiskt finnas positiva aspekter med att bryta upp. "Ur sammanbrott kommer genombrott" säger somliga, kanske är det sant. Här använder Berggren i sann Bush-stil den klassiska "oss eller terroristerna"-retoriken, och menar att den som inte tar ställning mot skilsmässa allstå är pro skilsmässa. Och ja, jag ser ingen anledning till att mamma och pappa inte skulle kunna ersättas av lite random folk, så länge det finns kärlek och omsorg som knyter ihop det hela. Kärnfamiljskonstruktionen själv är inte så uråldrig och naturligt given som Berggren får det att låta, förr i världen levde flera generationer tillsammans, för att nämna ett exempel. Tiderna förändrades och mamma+pappa+barn blev en vanligare konstruktion, varför skulle förändringen upphöra nu?