Om kategoriseringar och identitet

Om man stannar till en stund, tänker efter. Reflekterar: vem är jag? Så dyker allt som oftast några snabba tankar, flyktiga associationer upp. Jag är 20 år, kvinna, vegan, homosexuell, student, kulturintresserad, Umeåbo. Tusen ord, skulle kunna försöka att beskriva en enda personlighet, och ändå inte vara nog.

Men vad betyder egentligen kategoriseringar? Varför vill vi så gärna, medvetet eller omedvetet, tillhöra fack? Varför placerar vi in andra i fack, det första vi gör - när vi träffar nya människor?

Häromsistens har jag läst två avhandlingar (Svenska Latinas: ras, klass och kön i svenskhetens geografi - Catrin Lundström) (I En Klass För Sig: Genus, klass och sexualitet bland gymnasietjejer - Fanny Ambjörnsson), som berör tematiken identitet. Den ena om hur svenskhet skapas, reproduceras, och vad det egentligen ÄR att vara svensk. Den andra om vilka förväntningar en som ung tjej har att leva upp till. Vad som gör en tjej.

Båda får en att tänka till. Är jag svensk? Är jag kvinna? Och i så fall, vad betyder det? Jag har mer och mer, ofrånkomligen när en studerar genusvetenskap och hamnar i socialkonstruktivistiska och poststrukturella tankemönster, börjat ifrågasätta mina egna kategoriseringar.

För vad är det som egentligen säger, att jag är en kvinna? Visst, det biologiska går inte att frångå - det är ett faktum som ju också fungerar som en kategorisering, ett avskiljande. Men egentligen, har jag insett nu: att det som alltid varit självklart, i själva verket inte behöver vara det. Jag känner mig inte som en kvinna, jag känner mig inte bekväm med rollen som kvinna, eller med förväntningarna som finns på kvinnor. Jag passar inte in, i den kategorin. Jag har aldrig någonsin gjort det. Och då ställs allt på sin spets: om jag inte är kvinna, vad är jag då? För lika lite som jag är kvinna, är jag också man. Men samhällets diskurser ger inte utrymme för andra alternativ.

Jag är inte könsförvirrad, jag är ingen "hen". Jag är ingen "den" eller "det". Jag är bara jag. Jag är mig själv. Och varför kan en inte få vara det?

Men kruxet med kategoriseringar; är att man likväl inte kan skrapa bort dem, och låta alla få leva ut sig själva i någon slags individualismens högborg. För när det kommer till kritan, så finns diskriminering. Grupper, minoriteter, halva befolkningen - blir diskriminerade och förtryckta av orsaker de själva inte rår för.

Etnicitet, funktionalitet, sexualitet, kön, klass, religiositet, ålder etc. är alla olika sätt att kategorisera - och därmed också diskriminera. En kan föreställa sig en gemytlig queervärld: där alla skulle kunna få vara just dem de är, utan problem. En vacker utopi, och kanske i framtiden?

Men likväl står vi där vi står. Och för att nå jämlikhet, jämställdhet, solidaritet mellan människor och djur, så måste kampen också tas. Och det är därför, jag kallar mig kvinna, vegan och lesbisk. I det politiska ändamålet, finns det en enorm poäng, i att benämna sig själv, och vara stolt över den en är. I ett avseende, kan jag därför också definiera mig som kvinna.

Men i slutändan, så är min önskan att vänner och familj alltid ser mig för den jag faktiskt är i det stora hela: Mig själv.

Att slänga sig med ord utan att reflektera över dess innebörd

Nyligen var jag i ett sammanhang där en person hade på sig en gubbkeps, vet ni vilken modell jag menar? En sådan här: 

Bildkälla

En sådan min morfar ofta bar. En tjusig och klassisk keps som till och från och nästan jämt fungerat att använda oavsett modetrender.

I alla fall, utifrån ett samtal där kepsen beundrades både i utförande och material så spann samtalet vidare i att en person i gruppen sa att hen vill prova göra en sådan keps i skinn. Från de flesta i samtalet fick hen uppmuntran och peppning, att det nog vore riktigt schysst att göra en sådan i skinn. När det känns som om alla landat i en positiv inställning till idén är det en annan person i samtalet som utbrister: ”men det är ju en bögkeps” följt av ett skratt med intentionen av att få medhåll. Några skrattar till, jag vet inte om de skrattar med eller åt. Själv blir jag irriterad, på tippen till riktigt arg, dessa känslor kommer dock först efter den initiala känslan av total förvåning. Jag hann tänka: Sa personen verkligen det där? Sa hen verkligen bögkeps? Sa hen det och ingen reagerar? Vad menar personen egentligen? Skrattar personerna med eller skrattar de åt? Blev ingen annan upprörd?

Alla tankar surrar runt i huvudet på mig och innan jag hinner med har samtalet tagit en annan riktning och jag har inte hunnit markera att jag tycker att det som sades inte var okej. Jag var tyst. En tystnad som inte markerade någonting, det kanske markerade att jag höll med? Herregud, trodde de andra att jag höll med? Jag hinner i tanken lova mig själv att säga till, sätta emot nästa gång en sådan dum och onödig kommentar sägs. Jag lovar mig själv att markera mitt avståndstagande och belysa för de andra den förminskning som görs av ordet bög och de som vill definiera sig själva som det genom att använda det på det viset som det gjordes.

Det jag finner mest problematiskt kring situationen är att det inte är första gången det hänt mig, det är inte första gången jag lovar mig själv att nästa gång ska jag säga till för varje gång blir jag lika överraskad och förvånad över denna, är det okunskap eller är det fientlighet? Jag undrar vad personen egentligen menade, om hen sa bögkeps helt oreflekterat, om ordet för denne är helt oladdat eller om det faktiskt fanns en mening bakom det? Jag blir förvånad över den lätthet med vilken människor använder ord som i min verklighetsuppfattning betyder något, över den lätthet människor slänger sig med begrepp, utan någon respekt för dess värde och dess tyngd i ett annat sammanhang. Till viss del tror jag visst att det handlar om okunskap, en kan inte alltid väga sina ord på guldvåg eller vara insatt i alla sammanhang och ha koll på alla ords innebörd i olika kontexter men jag tänker att ordet bög är något som en 30-åring i ett svenskt akademiskt sammanhang (vilket är åldern och den kontext som personen i fråga befann sig i när uttalandet om bögkeps sades) borde ha någon känsla för att det faktiskt betyder något mer. Att ordet bög är en sexuell läggning, att det använts som skällsord, att det är en minoritet, att det är normbrytande, att det är ett ord kring vilket vissa bygger sin identitet och att det är ett ord som är otroligt laddat. Ordet bög är inte utan mening och en 30-åring borde känna till det.

Men som jag sa så blir jag gång på gång förvånad när jag hamnar i den här typen av situationer, och jag var tyst även denna gång. Jag blev så ställd och överrumplad att jag bara var tyst, och nu får denne 30-åring inte veta att uttalandet var klumpigt och opassande och att det gjorde mig förbannad. Denne vet inte om min irritation och därför kan hen fortsätta uttala sig på liknande vis i fortsättningen, eftersom jag var tyst.

March for Choice, 29 September

There are days that are turning points, days after things will never be the same. Days after which you can turn back and proudly say "I was there". This is one of those days, have no doubt about it!

Clare Daly, TD

Stora ord var det som avslutade Clare Dalys tal inför demonstranterna denna lördag, på March for Choice här i Dublin. Men visst kändes det så. Facebookevenemanget räknade runt 1,700 deltagare, så mina förväntningar låg väl på 500, och då hade jag tyckt att uppslutningen var bra med tanke på Irlands dåliga demonstrationstradition (en komiker jag såg hade teorin att det berodde på vädret, och jag är böjd att hålla med) och frågans känsliga natur. Jag låter det vara osagt om det berodde på vädret som var milt med växlande molnighet, det faktum att folk börjar lessna på att politikerna 20 år efter fallet X fortfarande inte  lagstiftat efter folkomröstningen där majoriteten uttryckte stöd för att dekriminalisera abort i fall där kvinnan på grund av sin situation är självmordsbenägen, eller att pro choice-rörelsen tröttnat på att se antiabortaktivisterna (med kyrkan och amerikanska konservativa miljonärer i ryggen) bedriva hat och skamkampanjer mot kvinnor som tar beslutet att resa för att göra en abort, men folk kom det. Jävlar vad mycket folk. Polisens uppskattningar rör sig om 1,500 till 2,000. Detta var en av de få, och den överlägset största demonstrationen för aborträtt i Irland på 20 år, och jag var där. Det känns stort. Jag tror att Clare Daly har en stor poäng med slutklämmen på sitt tal, efter den dagen blir ingenting riktigt likadant. Alla som var med vet nu att vi är många som tycker att det är helt uppåt väggarna att 12 kvinnor per dag reser från det här landet, för att utföra ett ingrepp som är en basal och inte speciellt ifrågasatt rättighet i många länder. Vi vet att vi är långt ifrån ensamma.