Jag fick min mens idag och jävlar vad det känns skönt. Inte bokstavligen alltså, den molande värken i magen och korsryggen är inte direkt min favoritsensation, men oron släpper. Nu är det inte så att jag ligger oskyddat till höger och vänster så egentligen är den reella risken att foster ska uppstå relativt låg (ta i trä) men likt förbannat går jag runt och är paranoid ungefär en gång i månaden eftersom att jag vet att om nu olyckan skulle vara framme så har skiten verkligen träffat fläkten. Detta på grund av att jag lever i ett samhälle där djupt rotade katolska värderingar avspeglas i lagstiftningen och får till resultat att om så skulle ske har jag inte möjligheten att genomgå abort.
Nå, i den händelse att något oönskat skulle inträffa existerar möjligheten att resa till ett annat land för att utföra ingreppet. På sin facebooksida delade Irish Feminist Network en video som gjorts av Irish Family Planning Association som tog upp en del fakta och myter kring abort, och enligt deras statistik reser 12 varje dag från Irland till England för att avluta sina oönskade graviditeter, med andra ord totalt ca 4380 kvinnor per år. Abort är med andra ord tillgängligt, men bara för den som har ekonomiska medel att resa (och eventuellt betala för ingreppet också, jag har inte riktigt koll på vad NHS har för policy gällande patienter som inte är brittiska medborgare) vilket även gör det hela till en klassfråga.
Abort är en känslig fråga med många dimensioner, och det är inte svårt att förstå varför. Det handlar om liv och död, om att hindra en person från att finnas till förmån för ett pågående liv. I Irland är det bara lagligt med abort i fall där kvinnans liv är direkt hotat men även på den punkten är lagstiftningen luddig, exempelvis är det just nu en pågående debatt om benägenhet till självmord (exempelvis om en kvinna har blivit gravid efter en våldtäkt och bedöms vara benägen att ta livet av sig på grund av situationen) ska räknas som ett tillräckligt skäl eller inte. För min del är det solklart att frågan även har en feministisk dimension eftersom det handlar om makt och kvinnors kroppar, därmed inte sagt att en person som definierar sig som feminist måste vara pro-choice, frågan är som sagt komplicerad.
Personligen tycker jag att det känns högst olustigt att en grupp makthavare bestående av främst vita, medelålders, välbemedlade män stiftat lagar som begränsar min möjlighet att bestämma över min egen kropp, gällande en situation som de garanterat aldrig kommer att befinna sig i. Den nuvarande lagstiftningen hindrar egentligen väldigt få som verkligen vill göra abort från att göra det (möjligen som sagt de som inte har råd att resa, och om det är så moraliskt riktigt att tvinga någon som redan är så pass medellös att föda ett barn som sedan ska kläs och matas känns ju lite överjävligt) men den bidrar säkerligen till mycket oro och lidande. För min egen del känns det fett segt att ha mardrömsscenarion flygande genom huvudet och en klump i magen dagarna strax innan mensen borde dyka upp och försöka fundera ut vad fan en skulle ta sig till om den inte gör det.
