En efterlängtad upprättelse för transsexuella

Med anledning av detta:

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/konsbytare-stammer-staten-for-tvangskastrering_7811250.svd


Låtom oss hurra,  att Sverige i egenskap av världens "mest jämställda och humana demokrati" tar ett steg bort från de medeltida yttringarna. När myndigheter och pappa staten kan inse det faktum, att sterilisering (bara att skriva ordet får mig att få kväljningar psykiskt - detta att ta makt över någon annans kropp...) inte hör hemma i ett modernt och framåtsträvande samhälle.

Men glädjen är inte enbart njutbar. Den samhälleliga kontexten kvarstår; en syn som inte inkluderar normavvikande gällande kön och könsidentitet. Åtminstone rent socialt. Transpersoner är en grupp som ofta hamnar i skymundan när det talas om diskriminering. En må tycka, att homosexuellas juridiska historia i Sverige pinsamt nog har varit så kort som: avskaffandet av sjukdomsepitetet efter stormandet av Socialstyrelsens trappa - 1979. Förbud mot att diskriminera homosexuella föreskrevs 1987. Partnerskapsregistrering lagstiftat 1995. Vad finns det likastädes att tala om, gällande historien för transpersoner? Socialstyrelsen avskaffar diagnosen transvestism - inbegriper att transvestism ej längre anses vara en psykisk störning. År 2009. Transpersoner inkluderas i svensk lagstiftning mot diskriminering. År 2009.

Skam den som trodde, att sterilisering är en historisk pinsamhet, att finna i det nazistromantiska politiska klimatet anno Sverige 1930. Där såväl epileptiker, personer med sinnessjukdom, promiskuösa, och rent allmänt folk från lägre samhällsskikt som inte passade in i makarna Myrdals tilltänkta Folhemsutopi helt enkelt, mot sin vilja, blev stympade legitimt under myndigheters auktoritet. En majoritet av dessa var kvinnor. Överallt går att läsa om tvångssteriliseringens avskaffande 1976 - men sanningen är, att detta påstående är löst förankrat i verklighet. Ty faktum kvarstår, vårt s.k trygga, moderna, jämlika Sverige bedrev tvångssterilisering fram till nutid, fram till nyss. Transsexuella personer har påtvingats detta kirurgiska ingrepp, och alla har blundat.

Hur legitimeras ett sådant våldsdåd, utfört med lagen på sin sida? Varför har detta inte uppmärksammats, förrän under senare år? Varför hamnar detta i det fördolda, detta vidriga faktum att samhället inte ser på transpersoner som passande föräldrar?

För att det handlar om just transpersoner. Ett normavvikande som fortfarande inte riktigt får synas i vårt samhälle. T.o.m i hbtq-sammanhang (där t:et på något mystiskt sätt verkar försvinna emellanåt) hamnar trans ofta i skymundan. Kanhända uppmärksammas trans mindre, för att den minoriteten är mindre än gruppen homosexuella. Och kanhända är den mindre - för att den är så pass icke accepterad och ihopkopplad med skam och obekvämlighet. Denna obekvämlighet är nog snarare att bottna i en okunskap utan nåde. Varför talas det så lite om hbtq-frågor i skolan? Frågorna är många, svaren försvinnande få.

Jag är övertygad om att detta, i framtiden, kommer att ses som ett mörkt och skamfyllt kapitel i den svenska politiken. Att detta tilläts ske, detta förtryck gentemot transpersoner. Jag vill citera från artikeln jag länkade ovan:

"Transpersoner anses pinsamma och oviktiga i samhället. Man vill helst gömma undan oss; det är jobbigt att ens prata om oss. Därför har det tagit tid. Men det som varit är en skamfläck för Sverige – något vi kommer att höra om länge."

Men misströsta ej. Inskränkthet, diskriminering och ignorans går att bota, enkelt. Medicinen kallas: samförstånd, acceptans och solidaritet. Genom insikten att identitetens vara alltid, och endast, är upp till individen själv att bedöma. Ingen, och framförallt aldrig staten - har rätt att inskränka detta faktum.

Ingen har rätt att ta makt över någon annans kropp. Sådana förtryckande handlingar kan aldrig legitimeras.

Jag hurrar idag, för att vi tar ett steg. Ett steg bort från förtryckande strukturer. Men jag sörjer, därtill. Över att vi inte kommit längre.