torsdag 21 februari 2013

Vem har egentligen rätt att uttala sig om det här genustjafset? Och varför pratar akademiker så snabla invecklat?

Hej allihop! Jag har funderat på en sak ganska länge nu, nämligen språket som maktdimension. Bara genom att använda ordet 'maktdimension' gör jag förmodligen att vissa människor känner att jag pratar över huvudet på dem, och de känner sig osäkra på vad jag menar och hur de ska svara på ett sådant uttalande. Det är helt okej! Men det är ett tydligt exempel på att vi hävdar vår auktoritet, det vill säga visar makt, med hjälp av språket. Det här är extreeeeeemt tydligt i den akademiska världen och jag är extreeeeeeeemt insyltad i den, så därför använder jag mig av ett fint och högtravande och ganska pompöst språk när jag ska prata om viktiga saker. Jag har läst genusvetenskap på universitetet i ett år och har lärt mig jättemånga fina begrepp som jag gärna slänger mig med; genussystem, performativitet, heteronormativitet, hegemonisk maskulinitet, dikotomi, diskurs, strukturalism... och det funkar väl när jag pratar med mina precis lika insyltade genuskursare eller mina akademikerföräldrar, men det skapar liksom ett hyfsat stort och ganska problematiskt glapp om jag vill diskutera jämställdhet och sånt med människor som inte kommer från den här världen.

Fördelarna med ett akademiskt språk är att det är väldigt exakt. Orden betyder liksom inte "typ" någonting utan de betyder EXAKT det de betyder. Väldigt praktiskt. Ofta vill man ju också tro att man pratar om väldigt svåra saker i akademin, och då använder man gärna ett överkomplicerat språk för att riktigt visa hur smart man är. Men det här skapar problem i den allmänna debatten, och jag tänkte peka på två grejer som jag tycker är jätteviktiga med utgångspunkt i feminism, genusvetenskap och mig själv. Yeah.