Queerfeminist, eller en queer feminist?

Håll i hatten för här kommer en lång och diskuterande text om något jag tycker är väldigt viktigt. Jag kom att tänka att det kan vara intressant att redogöra för hur feminism kan te sig olika, hur olika personer definierar sin feministiska ståndpunkt och vad ordet kan ha för olika innebörd. Ett första steg i detta tänker jag ta genom att berätta om hur jag förhåller mig till att vara feminist och vad min definition innebär.

Något alla feminister har gemensamt är att vi anser att vi lever i ett samhälle där det existerar en könsmaktsordning som ordnar det kvinnliga könet under det manliga. Vad könsmaktsordningen beror på, hur den ska motverkas och hur idealsamhället ser ut skiljer sig däremot åt feminister emellan. Vilka olika förgreningar som finns tänker inte jag gå in närmare på utan jag tänker redogöra för vad feminism är för mig och hur jag ser på könsmaktsordningen. Det är dock viktigt att som läsare ha i åtanke att det som nu följer är min högst personliga ståndpunkt och att jag inte talar för en universell feminism eller för de andra skribenterna på den här bloggen.

Det är svårt att sätta i ord vad jag står för men om jag skulle göra ett försök skulle det nog vara att jag är en queer feminist. För att förklara min definition av queer, vilket kanske egentligen inte går att definiera, så behöver jag börja med att förklara hur jag ser på kön, genus samt sexuell läggning.

För att erkänna könsmaktsordningen så krävs det att jag erkänner att det existerar kön. Jag anser att det finns ett biologiskt kön vilket är den fysiska kroppen samt att det finns ett socialt kön, vilket även kallas för genus vilket är könet vi gör. Queerteoretikern Judith Butler talar om detta som performativt kön där vi spelar ett kön, detta kön är det som talas om som kvinnlighet och manlighet. Individers genus tror jag har blivit utformat till viss del efter det biologiska könet men till störst del av social påverkan och fostran. Det biologiska könet är dock inget jag ser som något slutgiltigt utan att även det är flytande i dess avgränsningar. I det samhälle vi lever i nu så har vi två kön efter vilka alla individer förväntas passa in. När vi vid individers födsel har en bild av att individen bara kan vara en pojke eller en flicka så skapar vi bara pojkar och flickor istället för att låta individerna utvecklas fritt. Då kanske några skulle bli pojkar, några blir flickor och några skulle bli något annat som inte ännu finns med i vår begriplighetsram.

En pessimist i sitt livs form

Så har det hänt igen. IGEN. Denna intervju med Elise Claeson är bara en i raden av MÅNGA inlägg i genusdebatten som påvisar hur stor okunskapen kring vad genus egentligen innebär är, och jag börjar bli så pass less på det att jag snart tröstäter några liter Ben & Jerry's för att sedan låsa in mig på mitt rum, lyssna på Kent och gråtskrika i en kudde av ren frustration. Även om denna metod på kort sikt låter mycket lockande tror jag att det är mer konstruktivt att pränta ned min ilska i ord, så...

Hela resonemanget som Claeson för är provocerande fyllt med rena faktafel och tycks snarare baseras på löst tyckande och moralkonservatism än någon sorts vetenskaplig grund. Den genusdebatt som förs idag präglas till oroväckande stor del av den sortens okunskap kring vad genus och feminism egentligen innebär och att försöka ta sig igenom denna väv av missförstånd känns lite som att banka huvudet i en vägg. Och nu tänkte jag alltså banka lite till.

Elise Claeson menar alltså sammanfattningsvis att "genusideologerna" vill förneka kön och att genuspedagogik och användningen av ordet hen skapar otrygghet och förvirrar barn. Om genusforskning säger Claeson att "De är en ideologi, inte en vetenskap". (Till det har jag lust att svara att Elise Claeson är en fåntratt och inte en skribent, men det vore ju barnsligt och sånt sysslar vi inte med. Eller???). Fact: för att citera Wikipedia är genusvetenskap "en akademisk disciplin som huvudsakligen fokuserar på att kartlägga vilken roll kön och genus spelar i samhället". Genusforskning och genusvetenskap handlar inte om "tyckande" mer än någon annan samhällsvetenskaplig disciplin gör. Kom på något bättre, säger jag.

Jo, tjena

Av "naturen" olika - eller inte

Ännu ett inlägg i den aldrig falnande debatten om könsskillnadernas ursprung - medfött och biologiskt eller kulturellt och beroende av samhället vi lever i? På den här bloggen bekänner vi oss alla, vågar jag påstå, till den senare uppfattningen. Jag ska nu (återigen) försöka illustrera det löjliga i att hänvisa till biologi när det gäller skillnader mellan män och kvinnor, pojkar och flickor.

Först och främst - jag förnekar inte att det finns skillnader mellan män och kvinnor idag. Jag förnekar inte att småtjejer idag i högre grad än småkillar föredrar rosa prinsesskläder och att leka med dockor. Det som stör mig är att folk så ofta blandar ihop orsak och verkan. De tänker "hm, många tjejer gillar rosa. Det måste betyda att de gillar rosa för att de är tjejer" vilket, som ni smarta läsare nog inser, är helt galet. I så fall skulle den gen som ger oss rosa cravings ha uppstått typ någon gång under de senaste 100 åren, och jag har svårt att tro att de tjejer som gillar rosa fortplantar sig så mycket effektivare än de som inte gör det att evolutionen tar världens jätteskutt (Charlie D, you da man!).

När blev det PK att hata?

Den här essän har delats av många jag känner, och jag vill också dela med mig av den eftersom den handlar om något viktigt - förskjutningen som har skett i dagens samhällsdebatt. Näthatet är inte bara tomt prat. Det är uttryck för en strömning i samhällsdebatten, som numera normaliserats så till den milda grad att man tycker att Pär Ström har en självklart plats i ett debattprogram om jämställdhet. Hatet har blivit vardag.

I den här texten finns tre samverkande krafter - hatet mot feminismen (sexismen), hatet mot mångkulturen (rasismen) och heteronormativiteten. Tre oerhört starka och långlivade maktstrukturer. Slutsatsen jag drar är att hatarna till 90% består av vita, heterosexuella män - alltså den grupp som har mest att "förlora" på ökad jämlikhet mellan könen och mellan olika etniciteter. En grupp som känner sig hotad och ifrågasatt av Pride-parader, moskéer och feminister. Provocerad. Utmanad. Därför svarar de med det som "manlighet" ytterst handlar om - våld. Dels språkligt och dels hot om verkligt våld: "För visst är det så att inte enbart en våldtagen feminist är en bra feminist. En mördad feminist är en ännu bättre feminist".

Om en feminist påstår sig hata män blir det ett jävla liv. Men när vita, heterosexuella män hatar kvinnor, icke-vita och homosexuella - ja, då försöker vi tiga ihjäl dem tills deras jargong normaliserats så pass mycket att vi röstar in dem i riksdagen och bjuder in dem till TV för att de ska få uttala sig. Att hata är tydligen bara okej om man själv är felfri.