Tamponger, bindor och trosskydd- en anledning till feministisk diskussion.

Apropå något jag läste på Facebook här om dagen. En bekants statusuppdatering löd:

"Japp trettio kronor fattigare, mina tamponger som jag måste ha varje månad är inte subventionerade. Men viagra är det. Alltså gammla gubbar som supit söner kuken har rätt att få stånd men jag har inte rätt att ha råd med personlig hygien.” – Anna Näsmo

När jag hade läst detta kom jag osökt att tänka på en period under högstadiet när jag ville starta ett enfrågeparti där det enda på agendan skulle vara att tillsätta statlig subvention på sanitetsprodukter så som tamponger, bindor och trosskydd. Den idén växte fram när jag insåg hur dyrt det faktiskt är med dessa artiklar som alla kvinnor behöver använda för att inte bloda ner alla kläder och sittytor som hon kommer i närheten av 3-7 dagar varje månad. Varför kvinnor behöver betala för dessa är för mig oklart eftersom jag anser att det borde kunna vara gratis när dessa blödningar är oundvikliga för alla friska kvinnor i fertil ålder, men framförallt varför de ska kosta så mycket som de gör är något som går bortom mitt förstånd. Det är förvisso en bra affärsidé, eftersom alla kvinnor behöver köpa mensskydd av något slag och kommer att köpa dem oavsett vad de kostar.

Jag har tagit mig friheten att göra en överslagsräkning på hur mycket jag lagt ner på mensskydd hittills i mitt liv.

Genuspedagogik

Som nybliven assistent inom barnomsorgen har jag den senaste tiden intresserat mig för småbarnspedagogik. Frågor som intresserar mig är till exempel vilka föreställningar man utgår ifrån och vad man vill uppnå med sin pedagogik. När man googlar ämnet möter, iallafall har jag gjort det, rätt ofta diskussioner om genuspedagogik. Ganska ofta är skribenterna och debattörerna väldigt kritiska mot genuspedagogiken (här och här) och beskriver den ibland i ordalag av att vara indoktrinerande och frihetsberövande. Min uppfattning är tvärs emot dessa debattörers.  

Jag ska nu förklara varför men först ska jag klargöra att jag är inte utbildad i genuspedagogik och har heller inte hunnit få särskilt mycket livserfarenhet som jag kan utgå ifrån. Det jag har gjort är en översiktlig granskning på nätet över vad pedagogiken utgår ifrån och vad den vill uppnå och då har jag kommit fram till följande. Genuspedagogiken har kommit till i ett syfte att öka alla människors frihet genom att inte verka indoktrinerande. Pedagogiken vilar på ett feministiskt/genusvetenskapligt kunskapsfält som betraktar kön som en social konstruktion och alla människor som lika mycket värda och vill att alla ska få utvecklas till det individen själv vill, dvs inte bli begränsad av normer. Det är en myt att genuspedagogiken förbjuder alla pojkar att leka med bilar och alla flickor att leka med dockor. För att uppnå största frihet för individerna vill man låta barnen själva välja vad de ska leka med. Ingen ska behöva begränsa sig på grund av att någon annan tycker att det inte passar sig att en person gör vissa val som den personen har rätt att göra. Det är det genuspedagogiken handlar om. Att se alla individers egna val och respektera och uppmuntra dem. Därför är det en stor missuppfattning att pojkar inte får leka med bilar och flickor inte får leka med dockor, självklart får de göra det om dem vill. Det skulle bara vara en annan, precis lika dålig, version av en värld med begränsande normer som genusvetenskapen och feminismen kämpar mot om dem inte fick det.

Två snabba tips

1. En debattartikel av Elise Claeson som tycks vara ganska omedveten om vad jämställdhet och feminism egentligen innebär.

2. Ett svar på ovan nämna artikel av en desto med insatt Gudrun Schyman.

LÖV U GUDDAN <3<3<3

Varning: lång och sömnig fundering kring liberalism, strukturer och föräldraförsäkringen

På vissa sätt skulle jag kalla mig liberal. Definitivt inte liberal i den meningen som ordet oftast används i när politik diskuteras (jag tillhör inte Jan Björklunds fan club), utan helt enkelt på det sätt att jag anser att varje människa ska ha frihet att leva som de vill så länge det inte ger negativa effekter för någon annan. Inte den mest kontroversiella ståndpunkten alltså, utan något som nog de flesta oavsett politisk ståndpunkt kan hålla med om. Statens uppgift bör enligt mig vara att göra det möjligt för varje individ att leva sitt liv som den vill.

Enligt ett klassiskt liberalt synsätt, som idag reflekteras i de borgerliga partiernas politik, är en individ fri när det inte existerar några formella hinder för henom att leva sitt liv som hen vill. Jag håller inte med utan anser att det i vårat samhälle finns strukturer (alla som har minsta intresse för genus eller socialism goes "No shit, Sherlock?"), baserade på exempelvis kön, klass, etnicitet, sexualitet, och funktionalitet, som präglar oss och påverkar de reella möjligheter vi har. Det finns inga formella hinder för att barn vars föräldrar är låginkomsttagare ska prestera lika bra i skolan som de som har föräldrar med högre inkomst, men ändå är det så. Det står inte skrivet någonstans att kvinnor ska ta större ansvar i hemmet eller att Manne ska ha lättare än Mansour att bli kallad till en arbetsintervju, men ändå finns det förväntningar och fördomar som gör att så sker.

Om assisterad befruktning

Västerbotten är ett av länen i Sverige där kostnaden för assisterad befruktning skiljer sig åt beroende på om paren som önskar sådan är hetero- eller homosexuella. Heteropar betalar patientavgift (ca 300 kronor) medan ett lesbiskt par kan få betala upp till 12 000 för en liknande behandling. I många andra län har man valt att lägga kostnaden på samma nivå oavsett sexuell läggning, men alltså inte i Västerbotten.

Anledningen till detta arrangemang är det hos ett lesbiskt par inte finns någon medicinsk orsak till barnlösheten. De är alltså "egentligen" kapabla att få barn men vill tyvärr få barnet med "fel" person. Lika lite som heterosexuella par väljer sin oförmåga att själva få barn väljer lesbiska par att förälska sig i någon av samma kön. Det är samma kärlek, samma längtan. Två personer som älskar varandra men som tyvärr inte kan få biologiska barn utan assistans.

Man kan, om man vill vara sådan, argumentera att lesbiska par "av naturen" inte kan få barn. Men dessa heterosexuella par kan ju uppenbarligen inte heller få barn "av naturen". De exakta biologiska orsakerna till detta må skilja sig åt, men vi pratar fortfarande om biologiska orsaker som man inte valt och inte har någon kontroll över. Att hävda att heterosexuella par generellt kan få barn utan assistans, och använda det som argument till varför assisterad befruktning till heterosexuella par ska sanktioneras, är diskriminering.

Det enda rimliga är, enligt mig, att kostnaderna ligger på samma nivå. Sedan om den nivån ska vara att alla par betalar 12 000 eller att alla bara betalar patientavgift är en helt annan fråga som jag inte ska ta upp här. Men att göra skillnad på lesbiska och heteropar på grund av ovanstående, och därmed cementera den reproduktiva heterosexualiteten som den "bästa" och "normala" sexualiteten, är diskriminering.