Den bortglömda diskrimineringen?

Jag har de senaste veckorna funderat en hel del på den diskriminering som det kanske talas minst om, tänkes minst på, och som kanske utgör ett av vårt samhälles "viktigaste" eller tydligaste kategoriseringar: nämligen Ålder.

Alla är vi, vare sig vi tänker på det eller ej: för evigt allt jämt färgade av vår ålder. Dvs, den där siffran, som på något vis styr en del av hur vi förväntas leva våra liv, hur mycket ansvar vi förväntas vara mäktiga att ta, huruvida vi anses vara "barn" eller "vuxna". Det som sätter en ram, för huruvida vårt leverne kan tolkas som moget eller omoget, uppstyrt eller ouppstyrt.

Det fanns ingen, och aldrig någonsin någon, som hatade att vara omyndig lika mycket som jag. Uppvuxen som yngst i en familj med sex äldre syskon, betydde min 18-årsdag enormt mycket. Jag fick makten att besluta om mitt eget liv, med formalitetens tyngd påskrivet. Det handlade, åh så mycket mer, än om fåniga krogbesök eller dumma cigarettköp. Det handlade om känslan: att INGEN kan bestämma över mig, någonsin mer. Om makt över mitt eget liv.

Men jag börjar inse, att det inte spelar så stor roll vilken siffra ens födelseår betyder - subtraherat med dags dato. Inte i min värld, vill säga. Men i andras - ack och ack, vad det verkar betyda enormt mycket!

Aldrig igen

Filmen är från en demonstration som hölls utanför regeringsbyggnaderna i onsdags efter ett tragiskt dödsfall som inträffade då en kvinna på ett sjukhus i Galway avled efter att ha nekats abort. (Artikel i Irish Times för mer detaljer.) Idag har det även genomförts en demonstrationsmarsch genom staden där deltagarantalet av polisen uppskattas till ca 6,000 personer. Folk är arga helt enkelt, väldigt arga, och det med rätta. Fallet X inträffade för 20 år sedan och fortfarande har kvinnors rätt till abort när graviditeten utgör en risk mot deras hälsa inte implementerats i lagen. Det finns ett krav från EU-domstolen från 2010 där det fastställs att den irländska staten genom att förhala lagstiftningsprocessen bryter mot de mänskliga rättigheterna, och nu även detta fruktansvärda och onödiga dödsfall som en konsekvens. Savita Halappanavar har berövats sitt liv och ingenting kan ändra detta, men förhoppningsvis får regeringen tummen ur arslet och ser till att skapa klarhet i abortlagstiftningen så att detta aldrig mer behöver hända någon annan. Förhoppningsvis.

... sa ingen. Någonsin.

 

Tre saker jag är less på:

1. Att folk tycker att det är helt okej att fråga människor de inte känner om de är homosexuella. Vad fan har det med någonting att göra?
2. Att folk gör antaganden om sexualitet och därmed indirekt om personlighet baserat på  utseende.
3. Att folk känner att de måste visa att de är TOLERANTA MOT och ACCEPTERAR allt som inte är monogam normativ heterosexualitet.

Därav denna serie, som vill visa det absurda och löjliga med den starka heteronormen som vi har idag på ett annorlunda sätt. Jag har döpt den till "... sa ingen. Någonsin."