Manligt redskap

Jaha, Behring Breivik, han var inte muslim. Vad var han då? Konservativ kristen fundamentalist, det är ju nästan samma sak, knäppskalle som knäppskalle, vi nöjer oss med det verkar många tycka. Sen var han förstås en galning och en enstöring också, precis som alla andra som utfört extrema våldshandlingar . Nog för att det lär komma mer seriösa slutsatser med tiden angående Breivik, men jag saknar en spontan reaktion kring ett mönster jag lagt märke till. Mönstret att majoriteten av dem som utfört liknande dåd varit män. Kan inte det ha någonting med saken att göra? Ännu har jag inte hört någon göra den kopplingen om det som hände i Norge i fredags. Man pratar istället om att det är väldigt svårt att upptäcka och komma åt den här typen av brottslingar. Kanske skulle man kunnat förhindra detta eller liknande dåd i framtiden genom att tillsätta något medel i konstgödsel som omöjliggjorde tillverkning av bomber, var det faktiskt några som förde på tal. Som om att det som skedde var en ren olyckshändelse.

Jag tror definitivt att Breivik led av mer eller mindre psykiska problem och missbruk, han skulle ju tydligen ha tagit anabola steroider under en dryg månad före han begick dåden. Men jag tror också att ett av problemen är en mansroll, eller en manlighet, som är väldigt intimt förknippad med våld särskilt i kretsarna som Breivik kan ha rört sig i. Manligheten blir där enkelt uttryckt en makthierarki. Längst upp finner man idealmannen, en hegemonisk maskulinitet. Dess egenskaper kan givetvis variera kraftigt beroende på i vilken kontext man befinner sig i, men självständighet, kontroll och styrka är typiska egenskaper som ofta går igen. I högerextrema kretsar bland unga män är bruk av våld ofta högt skattat.

Manligheten premierar män med makt och lär därigenom män att förakta och rädas den underordnades position. Om man skulle uppleva sig själv i den underordnades position, eller sin höga maktposition hotad, erbjuder manligheten i sin extrema form inte så många fler alternativ att hantera det än med just våld. Att ta kontakt med sina känslor, bearbeta dem, eller be om hjälp är kanaler som redan tidigt är avskurna från den värsta manligheten. En ”riktig man” snackar inte känslor, han slår till käften på någon som han irriterar sig på. Våldsamma män är inte våldsamma av naturen. De har styrts in i en manlighet som kretsar kring våld. Allt från att de fått leka med leksaksvapen till eventuella egna upplever av att ha utsatts för våld.

Vad Breivik egentligen led utav, om det var psykiska störningar eller inre upplevelser av att han var ensam och utstött och hans sätt att hantera det blev att använda våld, eller en kombination av båda, vet jag ingenting om. Därför ska jag inte säga någonting om just det fallet heller. Men det här mönstret att män oftast utför extrema våldshandlingar tror jag kan ha sin grund i manligheten. Och kan man identifiera ett problem där, då borde man ha hittat en större bas att bygga upp en kunskap kring orsakerna till dåden och då har man ökat möjligheten att kunna förebygga och förhindra att liknande dåd sker i framtiden.

Breivik och alla andra män som utfört extrema våldshandlingar kommer aldrig kunna skylla sina handlingar på manligheten, den ger dem heller ingen ursäkt. Man har alltid ett eget ansvar över sina handlingar. Men att bortse helt från dessa strukturer att män och våld är så sammankopplat blir väl att blunda för ett ansvar som alla som är med och reproducerar en traditionell manlighet är med och delar på. Just det här skriver Klas Hyllander om i sin text ”När det som är skapat med hot hotas” (Våld till vardags, 2008). Oslo är annars en föregångsstad vad gäller arbete med att synliggöra dessa strukturer via mansjourer och projekt som ”Alternativ till våld”. Hoppas det får fortsätta sin verksamhet för alla som inte vill råka ut för liknande extrema våldshandlingars skull.