Om garderobshetsen

Som hbtq-person har man en livslång relation till garderoben. Först kommer insikten: Nej, jag är inte normal. Jag är inte en promille av massan som tillfredsställer heteronormen. Jag är cancersvulsten på samhällskroppen; den där irriterande normavvikande tonårsfasen. Insikten faller tillrätta, man börja så sakteliga förtälja "hemligheten" till närstående. Först nära vänner, sen ytligare vänner, till sist bekanta på en fest. Man börjar förklara lite smått för syskon, och ibland för folk man inte ens känner som man bara träffar på en fest i en randomstad man besöker för att ens vän bor där.

Sen. Det definitiva. Tycks det åtminstone. Föräldraproblemet. Skall mamma gasta om barnbarnslöshet? Skall pappa muttra något ohörbart? Måste man berätta? Man avvaktar. Tänker att: "Vad fan ska jag behöva 'förklara' min läggning när inga heterosexuella behöver det" och undviker samtalet som ett politiskt ställningstagande. Sedan står man där en dag, då man råkar ha skaffat sig en flickvän. Och då berättar man. Några jobbiga sekunder, sekunderna innan man hoppar i bassängen från ett hopptorn tio meter upp i luften - tänk inte så mycket, hoppa bara. Smärtfritt.


Gud vad skönt att det är gjort hann man tänka. Innan man märker att man faktiskt skall leva ett helt jävla liv som homosexuell varelse i en heteronormativ värld där allt annat än heterosexuell kärnfamilj á la volvo-villa-vovve-modellen är ögonbrynshöjande. Den insikten kan vara jobbig.

För bara några månader sedan drog jag för att berätta för ickenärastående att jag var homosexuell. Jag tänkte att det var min ensak, något som tillhörde mitt privatliv. Arbetskollegor pratade om pojkvänner hit och dit, och jag satt tyst eller kommenterade med - utan att tillföra delar om mitt liv.

Sedan insåg jag, vad är jobbigast: att sluta undanhålla saker som ändå är viktiga för mig - och få en sekunds blick av "Aha, gay" - eller att låtsas som att min flickvän inte existerar. Självfallet valde jag alternativ ett. Och det är en mycket viktig insikt för mig personligen. Jag är stolt för den jag är, och jag är stolt över alla hbtq-personer som vågar trotsa samhällets normer, som gör Pride, och som skiter i vad andra tycker. Det vore att pissa på mig själv om jag låtsades vara någon jag inte är.

Därför har jag vant mig vid tanken. Jag började komma ut i januari 2010, och gör så än idag. Senast kom jag faktiskt ut idag. Men jag tror att ju längre tiden går och graden av acceptans ökar - både hos en själv som individ men även ute i samhället - så kommer ickeheterosexualitet snart bara ses som en liten bagatell.

Drömmen vore att heterosexualitet slutades ta för given i 98% av alla sammanhang man hamnar i.
Drömmen vore, att garderoben brändes ned.
Till grunden.
Att vi alla bara kunde få vara de vi är. Individer.