I grunden var ju feminism bra, men nu har det gått för långt

Huuuur ofta får jag inte höra/läsa någon uttala sig som rubriken lyder? Precis som det tagits upp tidigare på den här bloggen så finns det en övervägande rädsla och avståndstagande till feminismen, eftersom man inte vill identifiera sig med de negativa, förutfattade meningarna som många generellt tenderar att koppla ihop feminism till.
    Att ta avstånd från jämställdhet är tabu. Att ta avstånd för feminism är normalt. "Jag står för allt det där, men jag är inte feminist. Jag hatar inte män och jag tycker inte att kvinnor är bättre än män." När ska folk förstå att man kan vara feminist på flera olika sätt? Att vara för jämställdhet låter självklart i mångas öron. Men hur ska man nå jämställdhet? HUR?
    För mig är jämställdhet inget politiskt ställningstagande. Jämställdhet är ett mål i en feministisk och politisk kamp.

    Och det här med att feminism förr var mycket bättre, men att det nu har gått för långt... Folk hänvisar då ibland till den forna kvinnokampen om rösträtt och kampen på arbetslivet. Jag undrar, hur många utomstående tror ni, på den tiden, tyckte att kvinnokampen var bra? Kan det inte ha att göra med att nu, när man själv upplever dessa feministiska krav på samhället, ser den som negativ - just för att man påverkas själv? För att man själv tvingas tänka om och kanske offra lite privilegier man tidigare haft? Det handlar om att folk är lata. Lata dels för att de är vana att leva på ett visst sätt och det blir jobbigt att ändra på sig. Lata för att det inte orkar ta reda på mer om ett begrepp och vad det egentligen står för. Det finns alltid fanatiker och extremister inom varje ideologi, men folk tenderar att generalisera efter just dessa få extremister och samtidigt blunda för hur de själva lever. Jag gör så själv. Men jag är inte så lat att jag inte kan börja tänka om och analysera mina egna tankar och beteende.