Ständigt rädd i patriarkatet

Här om dagen gick jag hem i lördagsnatten, själv. Det var ett tag sedan jag gjorde det. Främst för att jag inte är ute i lördagsnatten speciellt ofta längre och för att när det händer har jag ofta sällskap hem av vän eller partner. Den här lördagen var jag dock själv. När jag nere vid centrum skulle skiljas från mitt sällskap frågade en vän om jag verkligen skulle gå hem själv. Lite provocerad av frågan tänkte jag att det är väl klart att jag ska gå hem själv, jag går ju jämt själv.

En bit in i min promenad ringer min partner och frågar om någon trakasserat mig.

Jag svarar inte ännu.

Sedan frågar han om jag känner mig trygg.

Jag svarar att jag aldrig gör det i patriarkatet.

Han svarar att han inte heller gör det. 

När vi avslutar samtalet är det två män ett tiotal meter framför mig, jag håller ett högre tempo och har snabbt gått i kapp dem. Instinktivt kollar jag mig runt efter fler personer på promenad hem men upptäcker att vi är själva, vi tre, så långt jag ser. Jag ökar medvetet tempot för jag känner att jag vill gå om dom. Jag vet att jag går snabbare än vad som kanske är bekvämt men jag vill bara passera männen snabbt och komma hem.

När jag passerar i mitt höga tempo så är det någon av männen som säger till den andra att jag verkar ha bråttom, som om jag vore rädd för dem. Sedan skrattar de tillsammans, som om det vore löjligt att jag skulle vara rädd för dem.
Men sanningen är att jag är rädd. Fastän jag inte vill så blir jag oerhört obekväm vid hemgång när jag upptäcker att jag är ensam med två okända män. Jag är fullständigt medveten om att de allra flesta män som är på väg hem aldrig skulle göra mig illa och jag vill inte begränsa mig själv och mitt handlingsutrymme genom att vara rädd. Ändå så är jag det. Jag är rädd för främmande män.

Det grundar sig delvis i personliga erfarenheter av möten med mer eller mindre okända män som gjort närmanden eller lagt kommentarer som gjort att jag känt mig osäker. Delvis grundar det sig i den allmänna skräckpropaganda som sprids ut till kvinnor om att inte gå hem själv, och om en väljer att göra det så ska en prata med någon i telefonen under tiden eller se till att smsa vän när en kommer hem eller ha någon väntandes på en. Det görs på kvinnans ansvar att skydda sig mot eventuella överfall (vilka jag är medveten om sker väldigt sällan). Just under promenaden hem i natten så köper jag skräckpropagandan. Jag förbiser min politiska agenda om kvinnors fria rörelsefrihet i det offentliga rummet och förminskar mig själv och gör mig räddare än vad jag vet att jag behöver vara, rädd för män.

Jag är ständigt rädd i patriarkatet. Jag är rädd när jag vistas själv på offentlig plats när det finns närvaro av främmande män. I synnerhet är jag rädd i patriarkatet vid tillfällen när jag har druckit och jag vet att det finns risk att stöta på män som har druckit. Vid sådana tillfällen vet jag att situationen är på mitt ansvar. För sådan skitpropaganda har bankats in i huvudet på mig och oavsett hur fel jag tycker att det är och hur mycket jag än tycker att det misstämmer så har jag svårt att trycka bort rädslan när jag är själv med främmande män.

Patriarkatet suger.