Vem skall ta kampen?

Jag och Johanna talades vid idag på lunchen. Konversationen rörde sig kring välkända teman såsom antifeminism och dess problematik, men även kring normavvikande och hegemonisk maskulinitet.

Vi landade någonstans i en diskussion kring vem som skall driva kampen om feminism; med frågor som jämställdhet och ett jämlikt samhälle för alla oavsett etnisk tillhörighet, ålder, funktionalitet, könstillhörighet, sexualitet, klass etc.

När en talar med antifeminister eller s.k. "jämställdister" som menar på att: "Nu har jämställdheten ändå gått för långt!" tycks retoriken skrämmande ofta röra sig i ett slags diskussionsvakuum där argumenten blir ett ologiskt kontextjämförande. Varför inte förtydliga mina tankar, med att nämna klassikern: "Feminismen är förlegad, Sverige är ju redan jämställt. Tänk på kvinnorna i Saudiarabien istället!". Det är både kontraproduktivt och sammanhangsfrånkopplat att yttra sig på detta vis. Att motverka patriarkala strukturer i sin helhet, vilket feminismens största strävan ändå måste sägas vara, inbegriper absolut ett kritiskt förhållningssätt till alla samhällen där patriarkat florerar som genomsyrande maktstruktur. Särskilt om en tar den moderna, poststrukturella, teoretiska feminismen i anspråk. Det är också där skon klämmer, i ovan nämnda argument: Ända från antiken till nutid har en övervägande majoritet av styrelseskick och kulturer, globalt sett, varit impregnerat av patriarkala värderingar. Detta har gett sig i uttryck genom misogyna strukturer, med förtryck och diskriminering som sin yttersta och tydligaste konsekvens.

Att kämpa för feministisk medvetenhet och jämställdhet i Sverige, står därför inte i motsättning med att önska detsamma för resten av jordens länder. Skrämmande ofta, tycks den typiske antifeministen inte förstå, att Sverige inte är jämställt. Även om kvinnor har bättre förutsättningar här, i förhållande till vad kvinnors situation kan tänkas vara (och är) i Saudiarabien, är inte detta faktum detsamma som att Sverige är felfritt, eller att jämställdhet i sig är ett mål som redan är uppnått. Fortfarande råder förtryckande strukturer gällande kön, i ett samhälle där det är meriterande i sig att födas med kuk. Den vite, svenske, medelålders CIS-mannen, av medelklassbakgrund, är högst priviligerad gällande chefsbefattningar och lönesättning. Densamme, blir inte objektifierad i kapitalismens hetskonsumtionspropaganda - där kropp blir likvärdigt med en sexuellt tillgänglig produkt. Densamme, når högre upp i den akademiska karriärsstegen - detta till trots att det procentuellt sett är fler kvinnor som studerar på grundnivå.

Vem tjänar då, på ett jämställt samhälle? Sanningen är, att alla människor tjänar på det. Alla könsroller är hämmande för individens möjligheter att utvecklas till sin potentiella fullkomlighet. Även män, blir diskriminerande - i frågor gällande vårdnad om barn. Detta på grund av ett samhälle som ser kvinnan som den primära föräldern. Även män, blir utsatta - när de fostras in i en våldsbejakande, känsloavtrubbande hegemonisk maskulinitetsroll - där sexism i vissa sammanhang ses som ett naturligt inslag i vad det är att kallas: en riktig man. Både kvinnor och män, som utlever tydliga genusöverskridningar, blir synade av heterosexismens ögon. Det heteronormativa samhällsfundamentet ger inte utrymme för den "feminine mannen", eller den "maskulina kvinnan", eller till den som frångår kärnfamiljsidén. För att inte tala om svårigheten i att avvika från samhällets diskurs om könsdikotomi.

Alla tjänar på jämställdhet, därför borde frågan också vara av högsta angelägenhet för alla och en var. Därför, bör också alla människor - kämpa för detsamma. Den som besitter privilegier, måste vara beredd på att göra avkastning på sin makt, till förmån för de utsatta. Därför är det viktigt att se - att det inte bara är svarta, homosexuella, kvinnor eller arbetarklassmänniskor som skall kämpa för detta mål. Även den, som besitter makten, måste bidra.

Det antifeminsiten sorgligt nog inte förstår, är hur det kommer sig att Sverige i förhållande till andra länder har kommit längre gällande jämställdhet. Vi hade inte haft rösträtt, om det inte vore för suffragettkampen som även här mynnade ut i en rösträttsrörelse. Homosexualitet hade inte varit sjukdomsbefriat, om det inte vore för alla de hbtq-människor som ockuperade Socialstyrelsen trappa i Stockholm 1979. Det var inte en vit person som ifrågasatte svartas förtryck, i vad som utmynnade till medborgarrättsrörelsen i USA (där bussincidenten med Rosa Parks är ett tydligt exempel på ett startskott för den kampen).

Det är de underprivilegierade som drivit kampen. Det är den hängivna aktivismen, fylld av en brinnande längtan om ett jämlikt samhälle för alla.

Låt oss hoppas, att samhället förändras i en riktning, där även den som besitter makt inser fördelarna med att låta fler komma till tals. Låt oss hoppas, att antifeministens konservativa idévärld, så sakteliga dör ut.

Ty antifeminismens värderingar, kan aldrig vara förenlig med en önskan - om fullkomlig demokrati.