March for Choice, 29 September

There are days that are turning points, days after things will never be the same. Days after which you can turn back and proudly say "I was there". This is one of those days, have no doubt about it!

Clare Daly, TD

Stora ord var det som avslutade Clare Dalys tal inför demonstranterna denna lördag, på March for Choice här i Dublin. Men visst kändes det så. Facebookevenemanget räknade runt 1,700 deltagare, så mina förväntningar låg väl på 500, och då hade jag tyckt att uppslutningen var bra med tanke på Irlands dåliga demonstrationstradition (en komiker jag såg hade teorin att det berodde på vädret, och jag är böjd att hålla med) och frågans känsliga natur. Jag låter det vara osagt om det berodde på vädret som var milt med växlande molnighet, det faktum att folk börjar lessna på att politikerna 20 år efter fallet X fortfarande inte  lagstiftat efter folkomröstningen där majoriteten uttryckte stöd för att dekriminalisera abort i fall där kvinnan på grund av sin situation är självmordsbenägen, eller att pro choice-rörelsen tröttnat på att se antiabortaktivisterna (med kyrkan och amerikanska konservativa miljonärer i ryggen) bedriva hat och skamkampanjer mot kvinnor som tar beslutet att resa för att göra en abort, men folk kom det. Jävlar vad mycket folk. Polisens uppskattningar rör sig om 1,500 till 2,000. Detta var en av de få, och den överlägset största demonstrationen för aborträtt i Irland på 20 år, och jag var där. Det känns stort. Jag tror att Clare Daly har en stor poäng med slutklämmen på sitt tal, efter den dagen blir ingenting riktigt likadant. Alla som var med vet nu att vi är många som tycker att det är helt uppåt väggarna att 12 kvinnor per dag reser från det här landet, för att utföra ett ingrepp som är en basal och inte speciellt ifrågasatt rättighet i många länder. Vi vet att vi är långt ifrån ensamma.