Vem skall ta kampen?

Jag och Johanna talades vid idag på lunchen. Konversationen rörde sig kring välkända teman såsom antifeminism och dess problematik, men även kring normavvikande och hegemonisk maskulinitet.

Vi landade någonstans i en diskussion kring vem som skall driva kampen om feminism; med frågor som jämställdhet och ett jämlikt samhälle för alla oavsett etnisk tillhörighet, ålder, funktionalitet, könstillhörighet, sexualitet, klass etc.

När en talar med antifeminister eller s.k. "jämställdister" som menar på att: "Nu har jämställdheten ändå gått för långt!" tycks retoriken skrämmande ofta röra sig i ett slags diskussionsvakuum där argumenten blir ett ologiskt kontextjämförande. Varför inte förtydliga mina tankar, med att nämna klassikern: "Feminismen är förlegad, Sverige är ju redan jämställt. Tänk på kvinnorna i Saudiarabien istället!". Det är både kontraproduktivt och sammanhangsfrånkopplat att yttra sig på detta vis. Att motverka patriarkala strukturer i sin helhet, vilket feminismens största strävan ändå måste sägas vara, inbegriper absolut ett kritiskt förhållningssätt till alla samhällen där patriarkat florerar som genomsyrande maktstruktur. Särskilt om en tar den moderna, poststrukturella, teoretiska feminismen i anspråk. Det är också där skon klämmer, i ovan nämnda argument: Ända från antiken till nutid har en övervägande majoritet av styrelseskick och kulturer, globalt sett, varit impregnerat av patriarkala värderingar. Detta har gett sig i uttryck genom misogyna strukturer, med förtryck och diskriminering som sin yttersta och tydligaste konsekvens.

Aldrig igen

Filmen är från en demonstration som hölls utanför regeringsbyggnaderna i onsdags efter ett tragiskt dödsfall som inträffade då en kvinna på ett sjukhus i Galway avled efter att ha nekats abort. (Artikel i Irish Times för mer detaljer.) Idag har det även genomförts en demonstrationsmarsch genom staden där deltagarantalet av polisen uppskattas till ca 6,000 personer. Folk är arga helt enkelt, väldigt arga, och det med rätta. Fallet X inträffade för 20 år sedan och fortfarande har kvinnors rätt till abort när graviditeten utgör en risk mot deras hälsa inte implementerats i lagen. Det finns ett krav från EU-domstolen från 2010 där det fastställs att den irländska staten genom att förhala lagstiftningsprocessen bryter mot de mänskliga rättigheterna, och nu även detta fruktansvärda och onödiga dödsfall som en konsekvens. Savita Halappanavar har berövats sitt liv och ingenting kan ändra detta, men förhoppningsvis får regeringen tummen ur arslet och ser till att skapa klarhet i abortlagstiftningen så att detta aldrig mer behöver hända någon annan. Förhoppningsvis.

March for Choice, 29 September

There are days that are turning points, days after things will never be the same. Days after which you can turn back and proudly say "I was there". This is one of those days, have no doubt about it!

Clare Daly, TD

Stora ord var det som avslutade Clare Dalys tal inför demonstranterna denna lördag, på March for Choice här i Dublin. Men visst kändes det så. Facebookevenemanget räknade runt 1,700 deltagare, så mina förväntningar låg väl på 500, och då hade jag tyckt att uppslutningen var bra med tanke på Irlands dåliga demonstrationstradition (en komiker jag såg hade teorin att det berodde på vädret, och jag är böjd att hålla med) och frågans känsliga natur. Jag låter det vara osagt om det berodde på vädret som var milt med växlande molnighet, det faktum att folk börjar lessna på att politikerna 20 år efter fallet X fortfarande inte  lagstiftat efter folkomröstningen där majoriteten uttryckte stöd för att dekriminalisera abort i fall där kvinnan på grund av sin situation är självmordsbenägen, eller att pro choice-rörelsen tröttnat på att se antiabortaktivisterna (med kyrkan och amerikanska konservativa miljonärer i ryggen) bedriva hat och skamkampanjer mot kvinnor som tar beslutet att resa för att göra en abort, men folk kom det. Jävlar vad mycket folk. Polisens uppskattningar rör sig om 1,500 till 2,000. Detta var en av de få, och den överlägset största demonstrationen för aborträtt i Irland på 20 år, och jag var där. Det känns stort. Jag tror att Clare Daly har en stor poäng med slutklämmen på sitt tal, efter den dagen blir ingenting riktigt likadant. Alla som var med vet nu att vi är många som tycker att det är helt uppåt väggarna att 12 kvinnor per dag reser från det här landet, för att utföra ett ingrepp som är en basal och inte speciellt ifrågasatt rättighet i många länder. Vi vet att vi är långt ifrån ensamma.

Pro choice-aktivism i Irland

Det händer en del intressanta saker inom pro choice-rörelsen här på min lilla gröna ö. Aktivismen kring frågan har pågått under flera år men med få framgångar, exempelvis har det fortfarande inte lagstiftats ordentligt kring kvinnors rätt till abort när kvinnans liv är i fara på grund av självmordsrisk, en fråga som aktualiserades av Fallet X. Rättegången firade nyss sitt 20-årsjubileum, och fortfarande har inget hänt. Enligt teorin är det lagligt att genomföra abort i Irland om kvinnans liv är i fara, men i praktiken är lagstiftningen kring det hela så otydlig att det inte finns någon läkare som skulle införa ingreppet utan att riskera åtal. När det handlar om kvinnor vars foster diagnosticerats med en åkomma som anses "ej kompitabel med liv" (finare sätt att säga att barnet antingen kommer att dö innan, under eller strax efter födelsen) har inte heller tillgång till abort i Irland, utan får vackert finna sig i att antingen resa utomlands för en abort eller låta graviditeten fortgå till naturen gör sitt, båda sjukt traumatiserande och plågsamma alternativ men där de flesta nog väljer det förstnämnda.

Den senaste tiden har dock pro life-organisationen Youth Defence har en enorm kampanj som på ett helt fruktansvärt sätt skuldbelägger de kvinnor som valt att genomföra en abort, och påstår att det alltid finns "ett bättre svar". Reaktionen från pro choice-rörelsen lät inte vänta på sig, och även många som inte tagit ställning i frågan tycker att Youth Defence tagit det hela ett steg för långt genom att tapetsera affischtavlor, spårvagnar och tågstationer över hela stan med sin propaganda. Har till och med hört att det finns en på väg mot flygplatsen, liksom för att gnida lite extra salt i såren på de kvinnor som varje dag reser iväg för att genomgå ingreppet.

I tisdags var jag på en öppen diskussion om pro choice-aktivism, vilket gav en väldigt intressant inblick i den politiska situationen kring frågan. De flesta politiker väljer att hålla tand för tunga oavsett sina egna privata åsikter på grund av risken att pro life-lobbyn skulle sparka upp en skitstorm mot den som uttrycker "fel" åsikt. Kanalerna för att nå ut med ett pro choice-budskap är dessutom något kringskurna, dels på grund av bristen på pengar (eftersom vi till skillnad från pro-lifearna inte har amerikanska miljonärer som sponsrar oss,  men känner du någon villig är det bara att hojta till) men även på grund av den influens som katolska kyrkan har i samhället vilket gör det minst sagt knepigt att nå ut med pro choice-vänlig information på exempelvis skolor.

Var på ytterligare ett möte ikväll, vi håller på att dra ihop en workshop/planeringsdag den 28 Juli där tanken är att vi ska fundera ut idéer på aktioner som kan genomföras för att väcka medvetenhet kring frågan, tyvärr kommer jag vara i Sverige (eller ja, det är väl skitkul men synd att jag missar eventet) det datumet men det lär finnas mer att involvera sig i när jag kommer tillbaka. Fortsättning följer...