Att slänga sig med ord utan att reflektera över dess innebörd

Nyligen var jag i ett sammanhang där en person hade på sig en gubbkeps, vet ni vilken modell jag menar? En sådan här: 

Bildkälla

En sådan min morfar ofta bar. En tjusig och klassisk keps som till och från och nästan jämt fungerat att använda oavsett modetrender.

I alla fall, utifrån ett samtal där kepsen beundrades både i utförande och material så spann samtalet vidare i att en person i gruppen sa att hen vill prova göra en sådan keps i skinn. Från de flesta i samtalet fick hen uppmuntran och peppning, att det nog vore riktigt schysst att göra en sådan i skinn. När det känns som om alla landat i en positiv inställning till idén är det en annan person i samtalet som utbrister: ”men det är ju en bögkeps” följt av ett skratt med intentionen av att få medhåll. Några skrattar till, jag vet inte om de skrattar med eller åt. Själv blir jag irriterad, på tippen till riktigt arg, dessa känslor kommer dock först efter den initiala känslan av total förvåning. Jag hann tänka: Sa personen verkligen det där? Sa hen verkligen bögkeps? Sa hen det och ingen reagerar? Vad menar personen egentligen? Skrattar personerna med eller skrattar de åt? Blev ingen annan upprörd?

Alla tankar surrar runt i huvudet på mig och innan jag hinner med har samtalet tagit en annan riktning och jag har inte hunnit markera att jag tycker att det som sades inte var okej. Jag var tyst. En tystnad som inte markerade någonting, det kanske markerade att jag höll med? Herregud, trodde de andra att jag höll med? Jag hinner i tanken lova mig själv att säga till, sätta emot nästa gång en sådan dum och onödig kommentar sägs. Jag lovar mig själv att markera mitt avståndstagande och belysa för de andra den förminskning som görs av ordet bög och de som vill definiera sig själva som det genom att använda det på det viset som det gjordes.

Det jag finner mest problematiskt kring situationen är att det inte är första gången det hänt mig, det är inte första gången jag lovar mig själv att nästa gång ska jag säga till för varje gång blir jag lika överraskad och förvånad över denna, är det okunskap eller är det fientlighet? Jag undrar vad personen egentligen menade, om hen sa bögkeps helt oreflekterat, om ordet för denne är helt oladdat eller om det faktiskt fanns en mening bakom det? Jag blir förvånad över den lätthet med vilken människor använder ord som i min verklighetsuppfattning betyder något, över den lätthet människor slänger sig med begrepp, utan någon respekt för dess värde och dess tyngd i ett annat sammanhang. Till viss del tror jag visst att det handlar om okunskap, en kan inte alltid väga sina ord på guldvåg eller vara insatt i alla sammanhang och ha koll på alla ords innebörd i olika kontexter men jag tänker att ordet bög är något som en 30-åring i ett svenskt akademiskt sammanhang (vilket är åldern och den kontext som personen i fråga befann sig i när uttalandet om bögkeps sades) borde ha någon känsla för att det faktiskt betyder något mer. Att ordet bög är en sexuell läggning, att det använts som skällsord, att det är en minoritet, att det är normbrytande, att det är ett ord kring vilket vissa bygger sin identitet och att det är ett ord som är otroligt laddat. Ordet bög är inte utan mening och en 30-åring borde känna till det.

Men som jag sa så blir jag gång på gång förvånad när jag hamnar i den här typen av situationer, och jag var tyst även denna gång. Jag blev så ställd och överrumplad att jag bara var tyst, och nu får denne 30-åring inte veta att uttalandet var klumpigt och opassande och att det gjorde mig förbannad. Denne vet inte om min irritation och därför kan hen fortsätta uttala sig på liknande vis i fortsättningen, eftersom jag var tyst.