Om man stannar till en stund, tänker efter. Reflekterar: vem är jag? Så dyker allt som oftast några snabba tankar, flyktiga associationer upp. Jag är 20 år, kvinna, vegan, homosexuell, student, kulturintresserad, Umeåbo. Tusen ord, skulle kunna försöka att beskriva en enda personlighet, och ändå inte vara nog.
Men vad betyder egentligen kategoriseringar? Varför vill vi så gärna, medvetet eller omedvetet, tillhöra fack? Varför placerar vi in andra i fack, det första vi gör - när vi träffar nya människor?
Häromsistens har jag läst två avhandlingar (Svenska Latinas: ras, klass och kön i svenskhetens geografi - Catrin Lundström) (I En Klass För Sig: Genus, klass och sexualitet bland gymnasietjejer - Fanny Ambjörnsson), som berör tematiken identitet. Den ena om hur svenskhet skapas, reproduceras, och vad det egentligen ÄR att vara svensk. Den andra om vilka förväntningar en som ung tjej har att leva upp till. Vad som gör en tjej.
Båda får en att tänka till. Är jag svensk? Är jag kvinna? Och i så fall, vad betyder det? Jag har mer och mer, ofrånkomligen när en studerar genusvetenskap och hamnar i socialkonstruktivistiska och poststrukturella tankemönster, börjat ifrågasätta mina egna kategoriseringar.
För vad är det som egentligen säger, att jag är en kvinna? Visst, det biologiska går inte att frångå - det är ett faktum som ju också fungerar som en kategorisering, ett avskiljande. Men egentligen, har jag insett nu: att det som alltid varit självklart, i själva verket inte behöver vara det. Jag känner mig inte som en kvinna, jag känner mig inte bekväm med rollen som kvinna, eller med förväntningarna som finns på kvinnor. Jag passar inte in, i den kategorin. Jag har aldrig någonsin gjort det. Och då ställs allt på sin spets: om jag inte är kvinna, vad är jag då? För lika lite som jag är kvinna, är jag också man. Men samhällets diskurser ger inte utrymme för andra alternativ.
Jag är inte könsförvirrad, jag är ingen "hen". Jag är ingen "den" eller "det". Jag är bara jag. Jag är mig själv. Och varför kan en inte få vara det?
Men kruxet med kategoriseringar; är att man likväl inte kan skrapa bort dem, och låta alla få leva ut sig själva i någon slags individualismens högborg. För när det kommer till kritan, så finns diskriminering. Grupper, minoriteter, halva befolkningen - blir diskriminerade och förtryckta av orsaker de själva inte rår för.
Etnicitet, funktionalitet, sexualitet, kön, klass, religiositet, ålder etc. är alla olika sätt att kategorisera - och därmed också diskriminera. En kan föreställa sig en gemytlig queervärld: där alla skulle kunna få vara just dem de är, utan problem. En vacker utopi, och kanske i framtiden?
Men likväl står vi där vi står. Och för att nå jämlikhet, jämställdhet, solidaritet mellan människor och djur, så måste kampen också tas. Och det är därför, jag kallar mig kvinna, vegan och lesbisk. I det politiska ändamålet, finns det en enorm poäng, i att benämna sig själv, och vara stolt över den en är. I ett avseende, kan jag därför också definiera mig som kvinna.
Men i slutändan, så är min önskan att vänner och familj alltid ser mig för den jag faktiskt är i det stora hela: Mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar