Att vara kvinna är att vara kropp, att vara kvinnlig är att vara kroppslig

För några månader sedan hade jag hängt med ett gäng kompisar och spelat kort i centrala Umeå. Kring halv tre tiden på morgonen så börjar det bli dags att runda av kvällen och jag tackar för mig och börjar min drygt två kilometer långa vandring hem. Det är kyligt men luften håller en friskhet som gör mig upplyft och glad. Promenaden som många gånger förut känts tung känns den här natten mest av allt skön. Skönt att promenera av det sista ruset och skönt att bli riktigt trött innan huvudet ska få landa på kudden. Den närmaste vägen från min utgångspunkt var att gå längs E4:an i centrala stan vilket innebär att jag på vägen passerar en nattklubb som nyss har stängt för kvällen samt en hamburgerbar där många av klubbesökarna frossar i fett och salt efter de senaste timmarna av alkoholintag och svettig dans. Här och var efter trottoaren står människor i klungor och gör upp om var de nu ska dra vidare eller så håller även de, precis som jag, på att avrunda kvällens bravader (nothing good ever happens after 2 am). Det är här min historia egentligen börjar, i alla fall ämnet jag menar att beröra genom att dela den här hemgången med er.

De flesta grupperna jag passerar lägger inte märke till mig men ungefär i höjd med ingången till hamburgerbaren, där det ständigt är människor i rörelse, noterar en man min närvaro. ”Den där kanske du skulle kunna dra med dig hem”. Han talar inte till mig, han talar till en av kompisarna i klungan om mig. Jag fortsätter gå och låstas som om jag inte hörde fastän jag blir rätt provocerad av att någon jag inte har någon form av relation till tar sig rätten att tilltala mig som om jag vore något han har rätt till. Några meter efter att jag passerat och fått orden kastade efter mig börjar jag känna mig oerhört naken i min korta kjol, den korta kjol jag tidigare ikväll känt mig så fin i. Några få ord som kastas på mig i förbifarten gör att jag ifrågasätter mitt val av kläder, undermedvetet ifrågasätter jag även om han kanske ändå har rätt till min kropp med tanke på hur jag klätt mig. I efterhand gör det mig så otroligt arg att hans få egentligen obetydliga ord kan få mig att ifrågasätta min egen värdighet.

Min vandring fortsätter upp mot en bro där jag med mitt tempo hinner ikapp ett sällskap som är på väg i samma riktning som jag. Några styr cyklar och några promenerar och någon hänger på ryggen på en annan. Det verkar vara rätt trevlig stämning men vid den här tidpunkten börjar kudden kännas mer och mer lockande så jag vill mest passera sällskapet utan att behöva prata allt för mycket, den här typen av hemgångar brukar innebära att behöva prata med fulla främlingar om mer eller mindre intressanta ämnen. Under min till en början lyckade omkörning av sällskapet hamnar jag på villovägar och befinner mig plötsligt mitt i gruppen där jag direkt blir inbjuden på efterfest. Jag tackar men säger att jag är på väg hem. Killen som bjudit in mig ger sig inte utan uppmanar mig igen om att följa med. Han säger att det inte än långt hem till honom och han kommer bjuda på friterade kycklingvingar. Återigen tackar jag nej och jag känner att jag inte alls har lust att prata med det här gänget. Ihärdig som han är fortsätter han sina övertalningsförsök där han säger att jag kanske ska följa med och se på hans Stora TV, alla brukar tycka att den är så stor men främst är det ju något annat stort de brukar kommentera, om jag fattar? Jag fattar, suckar tungt, känner avsmak och vänder mig mot killen och säger med minsta möjliga inlevelse ”Attraktivt”.

Detta gör honom provocerad och han börjar nu klanka ner på min klädsel, att jag verkar vara ”en sån där alternativ brud” samt att jag går fult med mina fula skor. Mitt tålamod börjar verkligen rinna ut och som tur är börjar hans sällskap röra sig mot ett annat håll än min väg hem. Som ett sista försök ber han mig följa med och äta kycklingvingar med dem men jag säger att det inte är riktigt min grej (eftersom jag är vegetarian) varpå han tar sig på kuken och säger att jag kan få smaka på något annat som skulle kunna vara min grej.

När jag är själv igen så håller jag högt tempo de sista hundra metrarna för att snabbt komma hem. Precis innan mitt hus står en klunga över hela cykelbanan så jag har inget annat alternativ än att passera rätt igenom, vilket jag gör i mitt höga tempo. Precis när jag passerar är det en av männen i sällskapet som säger något i stil med ”Gumman, kom hem till min säng istället för att ha så bråttom”.

När mitt huvud äntligen landar på kudden är jag arg eftersom den sköna promenaden hem förvandlades till möten med tre olika män där de mer eller mindre har sett mig som ett stycke kött att kunna säga vad som helst till. Ett stycke kött att ta sig friheten kasta ord på och att testa nya gränser mot. Egentligen tomma ord som just där och då inte betydde någonting, ord som det inte fanns någon mening eller direkt tanke bakom. Det är väl egentligen inte de enskilda killarna som hade skapat min ilska utan det system männen verkar i, det system som möjliggör deras beteende. Det system som dras till sin spets genom den här historien om min vandring hem Ett system som ger män rätten att tala om kvinnor som något de har rätt till och som gör kvinnor till objekt som kroppar. Ett system som ordnar män över kvinnor. Ett system som både män och kvinnor hjälper till att ständigt reproducera och cementera genom språk, kultur, uttryck, attityder, essentialism m.m. Det system som jag menar möjliggör detta är patriarkatet.

Rubriken är ett citat från Pfemme Records- Under Det Rosa Täcket