Makt att kunna passera

Förra veckan var jag på Folkets Bio i Umeå och såg filmen Tomboy. Det är en film som handlar om Laure som flyttar till ett nytt område med sin familj och när hen går ut på gården och träffar på andra barn att leka med så misstas hen för att vara ett kön hen egentligen inte tillhör. Istället för att sätta sig emot så spelar hen med och passerar som Michaël istället för Laure. Filmens handling är näst intill identisk med serien Dårfinkar & Dönickar som sändes under 90-talet i SVT. Den handlar om Simone som flyttar med sin familj till ett nytt område där hen misstas för att heta Simon och Simone väljer att spela med. Men detta är ett sidospår, jag kan dock inte annat än att fundera kring hur filmidén kom till när historierna är så pass lika.

För er som har tänkt se filmen Tomboy kommer detta kanske till viss del vara spoiler, men jag känner att jag behöver skriva den här texten, så se filmen först och läs texten sen om ni så vill. För er som sett Dårfinkar & Dönickar spelar detta inte så stor roll, fast se gärna filmen ändå för den var bra.

Michaël passerar som pojke utan att någon misstänker något, hen spelar fotboll med killarna, brottas för att stå upp för sin lillasyster samt blir pussad av tjejen i gänget. När det uppdagas för Michaëls mamma att hen passerat som det kön hen egentligen inte tillhör så tar hon på hen en klänning och tvingar hen att gå runt till sina nya kompisar och berätta att hen egentligen heter Laure och är en flicka. Påföljden av detta är att barnen som bor på gården, som hela filmen blivit ”lurade” av Michaël, vill bekräfta att Laure verkligen är en tjej genom att titta på hens kön. Detta är något som de andra barnen tar sig rätten att göra eftersom Michaël/Laure har kringått de mest fundamentala reglerna i samspelet mellan individer i det moderna samhället, nämligen myten om genus betydelse. Jag anser detta att vara just en myt, myten om hur viktigt det är för individer att behöva veta vilket kön andra individer tillhör. Michaël/Laure visar exempel på just detta. Genom att spela ett kön, genom att skrida över genusgränserna så får Michaël frihet att kunna spela på en bredare arena.

På väg ut ur salongen så passerar jag några som står och pratar om filmen vi precis sett. Jag hör en av dem säga ”Vad hemskt att hon kände att hon behövde spela kille..” och hen som sagt detta får snart medhåll av sin vän och denne påpekar att det vore bättre om Laure hade kunnat få vara sig själv istället för att spela något som hon egentligen inte var. Det lilla jag hörde av deras samtal fick mig att reagera på hur olika jag och dem hade uppfattat filmen och vad som fastnade hos oss. För min upplevelse av det vi precis hade sett var inte att det var hemskt att Laure ville passera som pojke, hen fick ju flera fördelar som pojke som hen inte skulle ha haft om hen hade passerat som flicka. Hen hade inte fått spela fotboll, ta av sig tröjan, brottas och hen hade inte fått vara aktiv i lekarna på samma sätt. Hen hade istället fått inta rollen som mer passiv. I början av filmen märktes det att Laure var ovan att passera som pojke, för hen intog snabbt samma position som den andra tjejen i gänget, nämligen som passiv i lekarna men ganska snart prövar Michaël att ta plats och snabbt visar det sig att platsen ges. Som pojke har Michaël ett helt annat handlingsutrymme än vad hen hade haft som Laure. Så, det var inte det faktum att hen ville passera som pojke som berörde mig mest, för det känns mest logiskt att välja att spela på arenan med mer friheter och möjligheter om en har den chansen. Nej, det som berörde mig mest var det faktum att när det uppdagas att Michaël egentligen heter Laure så tar sig de andra barnen sig rätten över hens kropp, rätten att kränka hens identitet, de tar sig rätten att få bekräftelse på om hen verkligen har lurat dem genom att göra våld på hens kropp. De tar sig rätten till detta bara på grund av något jag tycker ska vara så obetydligt, som vilket kön en tillhör. De tar sig den rätten för att hen råkar ha en snippa istället för en snopp. De tar sig den rätten för att de har blivit lurade i genusspelet.

När eftertexterna började rulla var det mest av allt ilska som fyllde mig, ilska inför hur orättvist det rådande genussystemet är, vilket var något filmen tydligt påvisat. Hur olika förutsättningar och möjligheter individer har beroende på vilket genus en kan passera som. Mest av allt grundades min ilska i hur trångsynta många är inför andra personers rätt att utrycka sin egen identitet fritt. Hur personer tar sig rätten att förminska och kränka andra människors rätt till sina egna kroppar. Det som gjorde mig arg hade ingenting att göra med det faktum att Laure kände att hon behövde spela kille, det tror jag inte att hon kände att hen behövde heller, utan för det faktum att andra personer inte tillåter hen att vara den hen själv vill.