Den bortglömda diskrimineringen?

Jag har de senaste veckorna funderat en hel del på den diskriminering som det kanske talas minst om, tänkes minst på, och som kanske utgör ett av vårt samhälles "viktigaste" eller tydligaste kategoriseringar: nämligen Ålder.

Alla är vi, vare sig vi tänker på det eller ej: för evigt allt jämt färgade av vår ålder. Dvs, den där siffran, som på något vis styr en del av hur vi förväntas leva våra liv, hur mycket ansvar vi förväntas vara mäktiga att ta, huruvida vi anses vara "barn" eller "vuxna". Det som sätter en ram, för huruvida vårt leverne kan tolkas som moget eller omoget, uppstyrt eller ouppstyrt.

Det fanns ingen, och aldrig någonsin någon, som hatade att vara omyndig lika mycket som jag. Uppvuxen som yngst i en familj med sex äldre syskon, betydde min 18-årsdag enormt mycket. Jag fick makten att besluta om mitt eget liv, med formalitetens tyngd påskrivet. Det handlade, åh så mycket mer, än om fåniga krogbesök eller dumma cigarettköp. Det handlade om känslan: att INGEN kan bestämma över mig, någonsin mer. Om makt över mitt eget liv.

Men jag börjar inse, att det inte spelar så stor roll vilken siffra ens födelseår betyder - subtraherat med dags dato. Inte i min värld, vill säga. Men i andras - ack och ack, vad det verkar betyda enormt mycket!

Jag träffar mycket äldre folk, och en del yngre. En tendens jag märker, hos främst 25-åringar (observera att jag inte har något utav att dra alla över en kam, självklart är detta inte en allmängiltig åsikt hos 25-åringar. Jag har dock upplevt det många gånger nu, därför känns det relevant att nämna), är att de ofta tycks bli förvånade eller förvirrade över min ålder. "Jag trodde du var äldre!" är en standardfras som återkommer, som hördes senast på fredagens förfest. Ideligen måste man hävda sig, ursäkta sig, förklara synsättet: "Min ålder är blott en benämning över hur gammal min kropp är, det säger INGET mer".

Vet ej om dessa lider av åldersnoja, men jag märker en tradition av att tala fördummande över "tjugoåringar" eller yngre, som om det vore en enhetlig grupp som kunde ha någon slags gemensam nämnare överhuvudtaget. Vilket självfallet inte stämmer.  Det finns inget som säger att jag nödvändigtvis har något gemensamt, överhuvudtaget, med en annan slumpmässigt vald person född 1991.

Därför blev jag otroligt provocerad, när just detta, var skälet till att en god vän till mig inte blev antagen till att bo i ett kollektiv som denne sökt rum i. Hen fick förklarat för sig: "Ja, vi tycker om dig och så, men vi har redan så många 91:or boendes här. Så vi skulle vilja ha lite större åldersspridning.". Varpå min vän, direkt efter samtalet kände: "På riktigt? Detta till synes medvetna vegan-queer-kollektiv NEKADE just mig att bo där, för att jag är 21 år????".

Likväl som min bror blev provocerad när han, i ett större sällskap nekades att äta middag på Bishops Arms (observera: äta mat, inte festa) när han - som enda person i sällskapet, hade ett år kvar till krogens åldersgräns. Är inte det diskriminering, så vad är det då, egentligen?

Jag har alltid varit väldigt mogen för min ålder. Redan som tioåring, var jag det, är det fortfarande. Jag känner 17-åringar som är otroligt mogna, likväl som jag känner 32-åringar som är tämligen omogna. Ålder säger, summa summarum: INGENTING.

Så varför skall det styra så pass mycket, så till den grad att folk som till och med redan tänker normkritiskt, likväl färgas av denna urbota kategorisering?

Likväl skulle väl detta aldrig behöva vara en viktigare fråga för feminismen, jag tänker att det finns andra förtryck som påverkar individer så mycket värre än vad just ålder gör. Men jag kan se poänger i, att se alla kategoriseringar som tvingar in människor och djur i förväntade roller som hämmande och som ett problem. Det vill säga: du förväntas vara omogen och drägg som 18-årig kille. Eller: Du förväntas vara mor till mer än ett barn som 42-årig kvinna. Alla över 25 år förväntas vilja ha fast heltidstjänst och en önskan om ett stabilt, varaktigt hem. Alla över 65 år förväntas leva ut sin pensions gyllene höst tillsammans med partner av motsatt kön, och ibland barnbarn.  Det är dags att kliva ur den kvävande dräkten, att frångå konventionernas krävande lagar; att tillåtas leva ut sig själv. Som den man ÄR. Inte som det ens kön, etnicitet, sexualitet, klass, funktionalitet eller ålder, säger att man är.

För mig är det, det allra viktigaste feminismen har att erbjuda: Kampen om att få vara fri, och ostyrd. Kampen om att få leva ut, till fullo.


Låt oss värna, om den kampen.