Queerfeminist, eller en queer feminist?

Håll i hatten för här kommer en lång och diskuterande text om något jag tycker är väldigt viktigt. Jag kom att tänka att det kan vara intressant att redogöra för hur feminism kan te sig olika, hur olika personer definierar sin feministiska ståndpunkt och vad ordet kan ha för olika innebörd. Ett första steg i detta tänker jag ta genom att berätta om hur jag förhåller mig till att vara feminist och vad min definition innebär.

Något alla feminister har gemensamt är att vi anser att vi lever i ett samhälle där det existerar en könsmaktsordning som ordnar det kvinnliga könet under det manliga. Vad könsmaktsordningen beror på, hur den ska motverkas och hur idealsamhället ser ut skiljer sig däremot åt feminister emellan. Vilka olika förgreningar som finns tänker inte jag gå in närmare på utan jag tänker redogöra för vad feminism är för mig och hur jag ser på könsmaktsordningen. Det är dock viktigt att som läsare ha i åtanke att det som nu följer är min högst personliga ståndpunkt och att jag inte talar för en universell feminism eller för de andra skribenterna på den här bloggen.

Det är svårt att sätta i ord vad jag står för men om jag skulle göra ett försök skulle det nog vara att jag är en queer feminist. För att förklara min definition av queer, vilket kanske egentligen inte går att definiera, så behöver jag börja med att förklara hur jag ser på kön, genus samt sexuell läggning.

För att erkänna könsmaktsordningen så krävs det att jag erkänner att det existerar kön. Jag anser att det finns ett biologiskt kön vilket är den fysiska kroppen samt att det finns ett socialt kön, vilket även kallas för genus vilket är könet vi gör. Queerteoretikern Judith Butler talar om detta som performativt kön där vi spelar ett kön, detta kön är det som talas om som kvinnlighet och manlighet. Individers genus tror jag har blivit utformat till viss del efter det biologiska könet men till störst del av social påverkan och fostran. Det biologiska könet är dock inget jag ser som något slutgiltigt utan att även det är flytande i dess avgränsningar. I det samhälle vi lever i nu så har vi två kön efter vilka alla individer förväntas passa in. När vi vid individers födsel har en bild av att individen bara kan vara en pojke eller en flicka så skapar vi bara pojkar och flickor istället för att låta individerna utvecklas fritt. Då kanske några skulle bli pojkar, några blir flickor och några skulle bli något annat som inte ännu finns med i vår begriplighetsram.

De som faller utanför vår begriplighetsram av att vara pojke eller flicka är de som idag kallas för transpersoner. Om det upptäcks genom den fysiska kroppen redan i låg ålder så väljer föräldrarna/lärkarna ett kön som barnet sedan opereras till. Könstillhörigheten väljs efter vad könet mest liknar, eller så gör en som i de flesta fall individen till flicka eftersom det är svårare att kirurgiskt konstruera ett välfungerande manligt könsorgan än vad det är att konstruera ett kvinnligt könsorgan (det kan dock ifrågasättas om de kvinnliga könsorganen som konstrueras verkligen är fullt fungerande med slemhinneproduktion och nervtrådar som gör det till en erogen zon med motsvarande klitoris). För mig, i min förståelse av kön så bör inte de personer som faller utanför vår begriplighetsram för kön tvingas in i något av de två kön som vi har skapat. Genom att de inte ’passar in’ i våra mallar så tyder det enligt mig på att de inte ska passas in heller. De är individer, vi är alla främst individer, och inte kön.

Genom att definiera kön som flytande eller icke-existerande så är inte heller sexuella läggningar lika viktiga som de är i dagens samhällskonstruktion. Utan kön så finns heller inte heterosexualitet eller homosexualitet, för att de kategorierna ska kunna existera så krävs det att kategorierna för kön existerar. Jag tror att individer attraheras av varandra och att det finns sexuell spänning individer mellan men att detta inte är grundat på viket kön/genus en tillhör. Det faktum att majoriteten av befolkningen är heterosexuella tror jag grundas på att heterosexualiteten som institution har skapat dessa relationer och den typen av attraktion. Jag tänker kring detta på samma sätt som jag förklarat att jag tänker kring pojkar och flickor som kön. Om vi förutsätter att individer med manligt genus ska attrahera samt attraheras av individer med kvinnligt genus så är detta något som uppstår, det blir en självuppfyllande profetia. Om vi skulle släppa på våra föreställningar om kön skulle vi istället attrahera och attraheras av individer som vi finner intressanta eller/och fysiskt upphetsande.

I mitt liv har det skett en förskjutning kring hur jag ser på sexualitet allt eftersom min begriplighetsram har växt. Förut tänkte jag att alla människor i grunden var bisexuella eftersom jag ansåg att vem som helst faktiskt kunde bli attraherad till vem som helst oavsett vilket kön en tillhörde. När jag läste genusvetenskap och min begriplighetsram kring vad kön och genus kan vara breddades så insåg jag att det jag försökte formulera snarare handlade om den queerteori där jag anser att kön, sexuell läggning och etiketter rent allmänt är överflödiga men allra främst hämmande i individers utveckling och självuppfattning. Vi som individer idag är ständigt vid behov av att definiera oss själva och andra som kvinna, bisexuell, svensk, socialist, vårdbiträde, rödhårig, religiös m.m. för att kunna hantera och i förlängningen förstå varandra. Det jag funderar är om denna ständiga inramning och detta fackplacerande är så viktigt som många vill tro. Behöver vi verkligen veta alla dessa detaljer och behöver vi verkligen rama in andra individer, och oss själva, för att kunna leva i samspel? Eller, har det faktum att vi kommit att se inramningarna och fackplaceringarna som något essentiellt i människans beteende i själva verket även det kommit att bli självuppfyllande profetior? Gör vi fackplaceringarna till något essentiellt i människans natur genom att se det som något essentiellt i människans natur? Nu är det snurrigt, jag vet, men häng med så kanske ni förstår helheten av vad jag vill förklara att jag tror på.

Det jag menar är att jag har ett queert sätt att förhålla mig till genus, kön och sexualitet genom att sträva efter att komma bort från kategorier, fackplaceringar och etiketter. Jag har en queer vision kring kön och sexualitet men jag förstår att vi inte är där ännu. Jag förstår att just nu ser samhället ut som det gör med de könsroller som finns och genom en feministisk ståndpunkt så ser jag/skapas en arena att föra ett queert samtal och en queer kamp. I det system som nu existerar med könsmaktsordningen så är individer i facket ’kvinnor’ underordnade de individer som placerats i facket ’män’, vilket jag anser är fel och utifrån att verka feministiskt så synliggörs systemet som möjliggör könsmaktsordningen. Och könsmaktsordningen i sig synliggörs genom feministiska samtal.

Varför jag anser att det är viktigt med en feministisk kamp och inte enbart en jämställdhetskamp är för att det i slutändan handlar om att den ena könet är underordnat det andra. I samtal kring jämställdhet så slätas samtalet kring könsorättvisorna ofta ut och diskussionen hamnar ofta på individnivå, när jag anser att diskussionen bör föras högre upp. Det handlar inte enbart om enskilda individer som verkar utan det handlar om det system som individerna verkar i, och det är det systemet som synliggörs i feministiska samtal och i jämställdhetssamtal ofta mörkas eller glöms bort.

Genom att definiera mig som queerfeminist, eller kanske snarare en queer feminist så menar jag att kampen att jämna ut könsskillnaderna är viktig i den långa kampen för att slutligen upplösa könskategorierna. Det är min verklighetsuppfattning från ståndpunkten att vara feminist.

(Inte heller jag hittar igen Läs-mer funktionen, trots att den onekligen skulle behövts. Kanske hittar igen den så småning om)