Hela resonemanget som Claeson för är provocerande fyllt med rena faktafel och tycks snarare baseras på löst tyckande och moralkonservatism än någon sorts vetenskaplig grund. Den genusdebatt som förs idag präglas till oroväckande stor del av den sortens okunskap kring vad genus och feminism egentligen innebär och att försöka ta sig igenom denna väv av missförstånd känns lite som att banka huvudet i en vägg. Och nu tänkte jag alltså banka lite till.
Elise Claeson menar alltså sammanfattningsvis att "genusideologerna" vill förneka kön och att genuspedagogik och användningen av ordet hen skapar otrygghet och förvirrar barn. Om genusforskning säger Claeson att "De är en ideologi, inte en vetenskap". (Till det har jag lust att svara att Elise Claeson är en fåntratt och inte en skribent, men det vore ju barnsligt och sånt sysslar vi inte med. Eller???). Fact: för att citera Wikipedia är genusvetenskap "en akademisk disciplin som huvudsakligen fokuserar på att kartlägga vilken roll kön och genus spelar i samhället". Genusforskning och genusvetenskap handlar inte om "tyckande" mer än någon annan samhällsvetenskaplig disciplin gör. Kom på något bättre, säger jag.
Claeson påstår vidare att "genusideologerna" avskyr tanken på att det finns "något fast" (i betydelsen fasta könsroller) och därför har fått in det i läroplanen att förskolan ska arbeta mot könsroller och ställer sig negativ till detta arbete eftersom det enligt henne riskerar att göra barnen förvirrade. "Det är fel att man vill ta bort kön", menar Claeson. Ungefär här fäller jag den tungaste av suckar och tänker "Men vem har egentligen sagt något om att ta bort kön?" Genuspedagogik handlar inte om att förneka biologiska skillnader, det handlar om att försöka utforma en förskolemiljö där barnen inte begränsas i sin utveckling av rigida könsroller.
Claeson går vidare med att påstå att tjejer genomgår en "prinsessperiod" som om detta var något slags biologiskt faktum. Jag skulle vilja se den prinsessperiod med rosa tyllkjolar, plastkronor och allt vad det innebär som de små flickorna genomgick under stenåldern. Eller som fyra,- fem-, sex-åringar genomgår nuförtiden i mindre priviligerade länder utanför vår lilla västvärldsbubbla. Just sayin'...
Att Claeson även kritiserar användandet av ordet hen kommer väl knappast som en överraskning, men det förbryllar mig alltid hur hårt motståndet mot detta lilla könsneutrala pronomen är. Claeson påstår att om vi börjar kalla folk för hen inte är bra för att barn blir förvirrade och inte vill känna sig som ett neutrum. Jaha, säg det till finskan, eller något annat språk som redan har könsneutrala pronomen. Från där jag tittar ser de varken ut att vara mer eller mindre könsförvirrade än någon annan. Att det ska vara så svårt, förresten, om det känns krångligt eller onaturligt med hen är det väl bara att inte använda ordet?
(Sidospår: Som jag tänker kring det hela skulle jag inte vilja byta ut alla han och hon mot hen, men vill någon annan göra det är jag inte den som är den. Eller hen. HÖHÖ. Nämen däremot tycker jag att det är sjukt praktiskt i de situationer när jag behöver omtala en annan person vars könsidentitet är för mig okänd, t.ex. om någon berättar en historia om en kompis/lärare/polis kan jag använda hen för att undvika stereotypa antaganden kring personens förväntade kön.)
Önskar att jag kunde argumentera mer sammanhållet men resonemangen undflyr mig så jag avslutar min lilla harang här. Kanske kommer jag på mer imorgon. Kanske är jag för upptagen med att äta direkt ur min Ben & Jerry's-bytta och mumla med till "Dom Andra". Tiden får utvisa.
(Side note: Jag vet att mina inlägg tenderar att bli en smula långrandiga, och där kommer ju den lilla "visa mer"-funktionen väl till pass. Om en hittar den. Vilket en aldrig gör, om en heter Linn och har tummen mitt i handen. Hilfe, hilfe!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar