När blev det PK att hata?

Den här essän har delats av många jag känner, och jag vill också dela med mig av den eftersom den handlar om något viktigt - förskjutningen som har skett i dagens samhällsdebatt. Näthatet är inte bara tomt prat. Det är uttryck för en strömning i samhällsdebatten, som numera normaliserats så till den milda grad att man tycker att Pär Ström har en självklart plats i ett debattprogram om jämställdhet. Hatet har blivit vardag.

I den här texten finns tre samverkande krafter - hatet mot feminismen (sexismen), hatet mot mångkulturen (rasismen) och heteronormativiteten. Tre oerhört starka och långlivade maktstrukturer. Slutsatsen jag drar är att hatarna till 90% består av vita, heterosexuella män - alltså den grupp som har mest att "förlora" på ökad jämlikhet mellan könen och mellan olika etniciteter. En grupp som känner sig hotad och ifrågasatt av Pride-parader, moskéer och feminister. Provocerad. Utmanad. Därför svarar de med det som "manlighet" ytterst handlar om - våld. Dels språkligt och dels hot om verkligt våld: "För visst är det så att inte enbart en våldtagen feminist är en bra feminist. En mördad feminist är en ännu bättre feminist".

Om en feminist påstår sig hata män blir det ett jävla liv. Men när vita, heterosexuella män hatar kvinnor, icke-vita och homosexuella - ja, då försöker vi tiga ihjäl dem tills deras jargong normaliserats så pass mycket att vi röstar in dem i riksdagen och bjuder in dem till TV för att de ska få uttala sig. Att hata är tydligen bara okej om man själv är felfri.