Genuspedagogik

Som nybliven assistent inom barnomsorgen har jag den senaste tiden intresserat mig för småbarnspedagogik. Frågor som intresserar mig är till exempel vilka föreställningar man utgår ifrån och vad man vill uppnå med sin pedagogik. När man googlar ämnet möter, iallafall har jag gjort det, rätt ofta diskussioner om genuspedagogik. Ganska ofta är skribenterna och debattörerna väldigt kritiska mot genuspedagogiken (här och här) och beskriver den ibland i ordalag av att vara indoktrinerande och frihetsberövande. Min uppfattning är tvärs emot dessa debattörers.  

Jag ska nu förklara varför men först ska jag klargöra att jag är inte utbildad i genuspedagogik och har heller inte hunnit få särskilt mycket livserfarenhet som jag kan utgå ifrån. Det jag har gjort är en översiktlig granskning på nätet över vad pedagogiken utgår ifrån och vad den vill uppnå och då har jag kommit fram till följande. Genuspedagogiken har kommit till i ett syfte att öka alla människors frihet genom att inte verka indoktrinerande. Pedagogiken vilar på ett feministiskt/genusvetenskapligt kunskapsfält som betraktar kön som en social konstruktion och alla människor som lika mycket värda och vill att alla ska få utvecklas till det individen själv vill, dvs inte bli begränsad av normer. Det är en myt att genuspedagogiken förbjuder alla pojkar att leka med bilar och alla flickor att leka med dockor. För att uppnå största frihet för individerna vill man låta barnen själva välja vad de ska leka med. Ingen ska behöva begränsa sig på grund av att någon annan tycker att det inte passar sig att en person gör vissa val som den personen har rätt att göra. Det är det genuspedagogiken handlar om. Att se alla individers egna val och respektera och uppmuntra dem. Därför är det en stor missuppfattning att pojkar inte får leka med bilar och flickor inte får leka med dockor, självklart får de göra det om dem vill. Det skulle bara vara en annan, precis lika dålig, version av en värld med begränsande normer som genusvetenskapen och feminismen kämpar mot om dem inte fick det.

Att förklara de skribenter och debattörer som tycker att genuspedagogiken är farlig som idioter tycker jag bara är inte konstruktivt och tråkigt. När jag ser SD-kvinnan, eller läser Schulmans artikel ser jag inte en idiot, jag tänker ju att alla människor är lika värda, även idioterna. Jag försöker förstå varför de tar avstånd till allt som har med feminism och genusvetenskap att göra. Själv har jag en ännu ej undersökt tes kring detta som jag nu ska passa på att driva. Jag tror att somliga av feministmotståndarna är väldigt dåligt pålästa, förmodligen bygger mycket av deras kunskap på falska rykten. För jag tror inte på att någon människa med en demokratisk övertygelse på allvar skulle avvisa utläggning om genuspedagogik ovan som farlig. Men att man inte tror på att könet är en social konstruktion då? Nej, det kan ju hända att man inte köper det. Men jag förstår ändå inte varför det skulle vara en motsättning i sådana fall. Jag menar, vare sig man tror att kön är en social konstruktion eller inte så är det väl toppen om barn ges den möjligheten att utvecklas till de individer de själva vill bli?    

En annan förklaring tänker jag kan vara att några av feministmotståndare är personer som är väldigt osäkra på sig själva och som inte vågar lyssna till sina egna inre uppfattningar om vad som är rätt eller fel, helt enkelt på grund av rädsla för att vara annorlunda och bli mobbade och utstötta. I vissa kretsar, ofta bland unga män, kan det idag vara att kraftigt bryta mot normen att hänge sig feminismen. Och vem kan klandra dem som inte vågar att bryta mot normen? Alla som gått i en svensk högstadieskola vet att om man tycker eller är annorlunda så kan man löpa stor risk att bli illa behandlad och det kan göra väldigt ont.   

Givetvis är detta aldrig en ursäkt för odemokratiska och diskriminerande åsikter, men för oss som betraktar dem kan det utgöra en förklaring. Och i förlängningen leder ju denna tes till att alla vi som tycker att genuspedagogiken och feminismen är något bra förmodligen är ganska smarta och starka personer eller har haft och/eller har en ganska schysst accepterande och respekterade omgivning omkring oss.   

Men en lösning skulle ju då kunna vara att göra så att alla individer är trygga med sig själva, att alla har en accepterande och respekterande omgivning omkring sig. Då har man ju löst problemet så att säga. Jag vet, det är inte någon ny fantastisk slutsats direkt och det är ju knappast snabbt och enkelt gjort att fixa sådan trygghet åt alla. Men jag gjorde heller aldrig anspråk på att göra någon banbrytande forskning i ämnet. Jag funderar bara på om det är den ”tryggheten” som genuspedagogiken i framtiden kommer att lägga att stor vikt vid att det är de man försöker skapa, när man sprider information om ideérna?