Det jämställda Sverige

Det finns nästan ingen debatt eller diskussion om jämställdhet som inte tar upp det faktum att vi svenskar lever i ett av världens mest jämställda länder. Det faktumet räcker för många. Sen är de nöjda. Wöhö, livin’ the dream! Jämställdhet for everyone!
     Sen när det kommer någon gnällig jävel (feminist) och säger ”men vi är inte alls jämställda!”, blir denne utpekad som värsta party poopern och alla tar illa vid sig. Hur kan man tala illa om den gamla, fria, fjällhöga norden – det vänaste land uppå jorden?

Varför blir alla så pissed och tycker att man är tjatig?

Sverige är en demokrati, och det är vi alla stolta över. Men Sverige är också ett patriarkat. (Om det finns ett ord jag är less på så är det patriarkat, men nu är det ett faktum.) Att ett land både är en demokrati och ett patriarkat är lite av en paradox eftersom demokrati = makt åt alla, och patriarkat = manligt dominerat samhälle.
     För att dessa två ska gå ihop krävs det att män som grupp ses som relativt könslös och allmängiltig. (Vilket man kan märka i t. ex både engelskan, svenskan och franskan. När man refererar till en könsblandad grupp människor eller en person som kan vara både man och kvinna, tenderar man att använda ett maskulint ord för att sammanfatta det hela.)
     I en demokrati är alltså kön irrelevant. Människor får sina jobb baserade på kompetens och inget annat, föräldrar baserar sitt föräldraskap enbart på sunt förnuft och naturlig biologi, och kvinnors respektive mäns arbetsuppgifter baseras endast på effektivitet.

But wait a minute!

Detta måste betyda att anledningen till att män har de flesta toppjobben är för att kvinnor är liiite lite mer korkade, och kvinnor umgås mer med sina barn för män är helt värdelösa på att ta hand om en annan mänsklig individ än dem själva. Eller så betyder det bara att ett av könen i vårt samhälle har fler fördelar, men att detta göms bakom den så kallade demokratin, eftersom demokratin säger att alla formella orättvisor är upphävda. Det finns inga formella orättvisor mellan könen. Alltså förbannelse över den som vågar påstå detta!
     Om man ska erkänna att det finns skillnader som baseras på annat än objektiv rättvisa, måste man se män som kön, istället för en könlös grupp.
     Det är det som är problemet i ett demokratiskt, liberalt samhälle. Fokuset ligger på individen säger man, och därmed misslyckas man se de missförhållanden som finns mellan olika grupper, för i en demokrati finns inga olika grupper – bara en massa individer med lika rättigheter. Och säger någon emot räcker det med att plocka fram fem framgångsrika kvinnor som verkligen har lyckats, och några pappor som faktiskt tar sitt ansvar.