problematiken kring hen och trans

En sak som jag fortfarande är konfunderad över kring hen, är hur folk som är lagom positiva till det, verkar uppfatta själva fenomenet. Alldeles för ofta, så märker jag att väldigt många vill dra paralleller till transfrågor för att på så vis argumentera för/legitimera hen-användandet. Missförstå mig rätt: jag är på alla sett emot cis-feminism, och tycker snarare att transfrågor alldeles för ofta exkluderas från såväl feminismkampen som från hbtq-kampen (där T:et på något mystiskt sätt verkar försvinna från jordens yta, emellanåt). Men jag anser transargumentationen för hen vara oriktig, och lite missvisande.

Det vill säga: när dessa personer skall förklara varför hen är bra, och i vilket sammanhang det kan tänkas användas; så nämner de uteslutande, eller alltid: ”när man ska benämna transpersoner, eller i sammanhang där det är svårt att bedöma kön”. Och det är detta som gör mig så konfunderad. Man kan tro att de, till en början hänvisar detta som ett positivt led i transfrågan. Men snarare tolkar jag det som – att dessa medelålders könsstereotypister vill ha en benämning för sin egen del – på dessa ”svårbedömda personer” som trans. Dvs: att de själva känner sig obekväma med att ”säga fel pronomen” i närheten av en transperson – och att hen därför alltid skulle vara att föredra. Men då har man missuppfattat hela poängen.

Vad är det som säger att alla transpersoner uppfattar sig som könlösa; ej värdiga ett kategoriserat pronomen? Och vad är det som säger, att hen endast skall användas till fördel för gammalmodiga som känner sig obekväma i sammanhang med människor som inte ens vill benämna sig som varken man eller kvinna? Det finns nog snarare väldigt många transpersoner som VILL benämnas som det kön denne anser sig tillhöra (och därför också självfallet tillhör), likväl som det också kan finnas pre.op. –trans som benämner sig som trans just för att de inte känner att de platsar i något av ”de två könen”. Och det finns allt däremellan, självfallet – jag är inte ute efter att generalisera överhuvudtaget, eller att ta orden ur munnen på någon.

Och just därför borde hen vara ett led i kampen för att motverka det biologiska könets alldeles för högt uppsatta roll i samhället. Kön borde i många fall, och nästan alltid, vara fullkomligt irrelevant. Kön tvingar in folk i kategoriseringar och ofrivilligt tillsatta normer – där man alltid förväntas bete sig, se ut som, och i största möjliga mån efterlikna det kön som ens biologiska kön hänvisar en till. Det tvingar också in en i en förväntad sexualitetsram.

Syftet med hen: borde vara att reducera könsbenämningen – i alla sammanhang där det inte är nödvändigt. Eller åtminstone: ge möjligheten till reducering. Vi är alla slavar under de sociala och biologiska kön vi tilldelats, men vi kan också bryta oss fria. Genom att inte alltid, i alla sammanhang, belysa vårt biologiska kön. Inte alltid i alla sammanhang, ens benämna det. Får man en allmän undersökningsenkät där man näst efter ålder skall kryssa i en ruta för ”man” eller ”kvinna” (vilket i sig också är väldigt kränkande för alla som anser sig tillhöra ett tredje kön, eller inget kön alls) – så kan och bör man undvika att fylla i den rutan. Skall man berätta om en händelse om en person man inte känner, exempelvis en granne, en myndighetsperson, en läkare eller vad som helst, som man inte nämner vid namn, behöver man inte heller benämna den med kön. Oftast tillför det inget alls till själva historien.

Det finns väldigt mycket att vinna på att använda hen. Ett litet steg på vägen mot ett könsblint samhälle. Där alla kan bedömas som individer – och alltid accepteras som just individer. Hen kan nog bidra med mer, än vad man kanske vågar tro. Vi måste bara öppna våra sinnen för det. Låta det gro.