Varning: lång och sömnig fundering kring liberalism, strukturer och föräldraförsäkringen

På vissa sätt skulle jag kalla mig liberal. Definitivt inte liberal i den meningen som ordet oftast används i när politik diskuteras (jag tillhör inte Jan Björklunds fan club), utan helt enkelt på det sätt att jag anser att varje människa ska ha frihet att leva som de vill så länge det inte ger negativa effekter för någon annan. Inte den mest kontroversiella ståndpunkten alltså, utan något som nog de flesta oavsett politisk ståndpunkt kan hålla med om. Statens uppgift bör enligt mig vara att göra det möjligt för varje individ att leva sitt liv som den vill.

Enligt ett klassiskt liberalt synsätt, som idag reflekteras i de borgerliga partiernas politik, är en individ fri när det inte existerar några formella hinder för henom att leva sitt liv som hen vill. Jag håller inte med utan anser att det i vårat samhälle finns strukturer (alla som har minsta intresse för genus eller socialism goes "No shit, Sherlock?"), baserade på exempelvis kön, klass, etnicitet, sexualitet, och funktionalitet, som präglar oss och påverkar de reella möjligheter vi har. Det finns inga formella hinder för att barn vars föräldrar är låginkomsttagare ska prestera lika bra i skolan som de som har föräldrar med högre inkomst, men ändå är det så. Det står inte skrivet någonstans att kvinnor ska ta större ansvar i hemmet eller att Manne ska ha lättare än Mansour att bli kallad till en arbetsintervju, men ändå finns det förväntningar och fördomar som gör att så sker.

Enligt en borgerlig retorik räcker det med att alla har samma formella rättigheter för att uppnå jämställdhet, men jag anser att detta inte är nog utan att staten aktivt måste agera för att bryta de strukturer som bidrar till att människor faktiskt hindras från att leva sitt liv som de vill. Därför anser jag att det kan vara rättfärdigat att tillgripa metoder såsom kvotering och positiv särbehandling, vilket vissa anser är ett angrepp på rätten till ett fritt val, eftersom dessa syftar till att bryta strukturer som förtrycker och faktiskt förhindrar valet från att vara fritt.

Ett ämne som är aktuellt är frågan om huruvida det bör ske en individualisering av föräldraförsäkringen, eller om det ska vara upp till föräldrarna att välja hur de vill fördela föräldraledigheten sinsemellan. Jag anser att föräldraförsäkringen bör individualiseras, av ett antal skäl:

1. Om inga särskilda skäl för att så inte är lämpligt föreligger bör båda föräldrarna ta lika mycket ansvar för sitt barn. I de fallen där det rör sig om ett heterosexuellt föräldrapar finns det samhälleliga normer som innebär att kvinnan förutsätts ta ett större ansvar än mannen.

2. Det faktum att det idag oftare är kvinnan i ett heteropar som tar ut största delen av föräldraförsäkringen gör att arbetsgivare är mer troliga att diskriminera kvinnor i fertil ålder.

3. Att kvinnors arbete värderas lägre innebär att det ofta är mer ekonomiskt lönsamt för den enskilda familjen att kvinnan är ledig längre, vilket bidrar till att upprätthålla den rådande strukturen.

4. Att kvinnor tar ut den största delen av föräldraledigheten kan leda till att de halkar efter i löneutvecklingen, vilket ytterligare förvärrar lönegapet.

På ett sätt förstår jag inte riktigt hur det kommer sig att föräldraförsäkringen inte är individualiserad, bara för att två människor har skapat ett litet liv tillsammans har de inte uppgått i varandra och blivit en och samma person. De är fortfarande skilda individer, och är det inte därför mer än logiskt att de har individuella rättigheter och skyldigheter? Föräldraförsäkringen som den ser ut idag känns ungefär lika fräsch som sambeskattning, och den avskaffades i Sverige 1971...