Ständigt rädd i patriarkatet

Här om dagen gick jag hem i lördagsnatten, själv. Det var ett tag sedan jag gjorde det. Främst för att jag inte är ute i lördagsnatten speciellt ofta längre och för att när det händer har jag ofta sällskap hem av vän eller partner. Den här lördagen var jag dock själv. När jag nere vid centrum skulle skiljas från mitt sällskap frågade en vän om jag verkligen skulle gå hem själv. Lite provocerad av frågan tänkte jag att det är väl klart att jag ska gå hem själv, jag går ju jämt själv.

En bit in i min promenad ringer min partner och frågar om någon trakasserat mig.

Jag svarar inte ännu.

Sedan frågar han om jag känner mig trygg.

Jag svarar att jag aldrig gör det i patriarkatet.

Han svarar att han inte heller gör det. 

När vi avslutar samtalet är det två män ett tiotal meter framför mig, jag håller ett högre tempo och har snabbt gått i kapp dem. Instinktivt kollar jag mig runt efter fler personer på promenad hem men upptäcker att vi är själva, vi tre, så långt jag ser. Jag ökar medvetet tempot för jag känner att jag vill gå om dom. Jag vet att jag går snabbare än vad som kanske är bekvämt men jag vill bara passera männen snabbt och komma hem.

När jag passerar i mitt höga tempo så är det någon av männen som säger till den andra att jag verkar ha bråttom, som om jag vore rädd för dem. Sedan skrattar de tillsammans, som om det vore löjligt att jag skulle vara rädd för dem.
Men sanningen är att jag är rädd. Fastän jag inte vill så blir jag oerhört obekväm vid hemgång när jag upptäcker att jag är ensam med två okända män. Jag är fullständigt medveten om att de allra flesta män som är på väg hem aldrig skulle göra mig illa och jag vill inte begränsa mig själv och mitt handlingsutrymme genom att vara rädd. Ändå så är jag det. Jag är rädd för främmande män.

Det grundar sig delvis i personliga erfarenheter av möten med mer eller mindre okända män som gjort närmanden eller lagt kommentarer som gjort att jag känt mig osäker. Delvis grundar det sig i den allmänna skräckpropaganda som sprids ut till kvinnor om att inte gå hem själv, och om en väljer att göra det så ska en prata med någon i telefonen under tiden eller se till att smsa vän när en kommer hem eller ha någon väntandes på en. Det görs på kvinnans ansvar att skydda sig mot eventuella överfall (vilka jag är medveten om sker väldigt sällan). Just under promenaden hem i natten så köper jag skräckpropagandan. Jag förbiser min politiska agenda om kvinnors fria rörelsefrihet i det offentliga rummet och förminskar mig själv och gör mig räddare än vad jag vet att jag behöver vara, rädd för män.

Jag är ständigt rädd i patriarkatet. Jag är rädd när jag vistas själv på offentlig plats när det finns närvaro av främmande män. I synnerhet är jag rädd i patriarkatet vid tillfällen när jag har druckit och jag vet att det finns risk att stöta på män som har druckit. Vid sådana tillfällen vet jag att situationen är på mitt ansvar. För sådan skitpropaganda har bankats in i huvudet på mig och oavsett hur fel jag tycker att det är och hur mycket jag än tycker att det misstämmer så har jag svårt att trycka bort rädslan när jag är själv med främmande män.

Patriarkatet suger.

Hur man mest effektivt spottar på kvinnor

Jag har aldrig sett ett tydligare och mer konkret exempel på könsmaktsordningen än den här artikeln från Västerbottens Folkblad. Tre killar har alltså hållit fast en tjej, tvingat isär hennes ben och sedan kört in en glasflaska i hennes underliv. Ändå frias de från åtalet om våldtäkt, eftersom tingsrätten menar att det faktum att hon höll ihop benen kunde tolkas som ett tecken på blygsamhet eller tveksamhet. Vidare säger tingsrätten att det var "omdömeslöst" att föra in en glasflaska i hennes underliv men att det inte fanns något uppsåt att skada, och de slutade när de såg att hon började blöda. Hm. Det finns ett antal logiska luckor i det här resonemanget:

1. Det verkar alltså ställt bortom rimligt tvivel att tjejen blivit fasthållen och att hennes ben tvingats isär. Redan där borde någon form av varningsklockor börja ringa, eftersom det uppenbarligen skett mot hennes vilja.
2. Jag vet inte hur man är funtad om man tror att en person egentligen vill få en glasflaska intryckt i underlivet men är för blyg för att säga det. Och om killarna hade kunnat tolka hennes beteende som tveksamhet borde de inte ha fortsatt – det krävs ingen mega-EQ för att förstå det och därför borde det tala till killarnas nackdel och inte till deras fördel.
3. Det var alltså tre killar mot en ensam tjej, men det verkar inte ha varit en faktor i bedömningen av det här fallet. Jag tror inte att någon skulle ha vågat göra särskilt mycket motstånd i en situation där man blir fasthållen och tvingad och dessutom befinner sig i numerärt underläge.
4. Tingsrätten väljer ordet "omdömeslöst" för att beskriva killarnas handlande. Det känns inte riktigt bra. "Omdömeslöst" känns ungefär som att de har gjort ett busstreck enligt "boys will be boys"-mentaliteten, men det handlar faktiskt om en annan människa vars hela liv och självbild kan ha tagit allvarlig skada. "Omdömeslöst" kan inte på något sätt omfatta innebörden av vad de har gjort och att tingsrätten väljer att beskriva en regelrätt våldtäkt som "omdömeslöst" handlande från våldtäktsmännens sida förminskar betydelsen av det inträffade till i princip noll. Jag spyr.
5. Det fanns enligt tingsrätten inte något uppsåt att skada, vilket jag antar att de grundar på att killarna slutade när tjejen började blöda i underlivet. Jamen herregud vad snällt av dem. Verkligen hyvens. Så om tjejen inte hade börjat blöda hade det alltså varit helt okej att fortsätta för att de inte rimligtvis hade kunnat förstå att de skadade henne?

Allt som allt är det här ett typiskt exempel på den våldtäktskultur vi lever i. Tingsrättens bedömning av det här fallet stinker kvinnohat lång väg, och reflekterar ett synsätt som säger att tjejer menar ja när de säger nej och måste övertygas om att de vill ha sex eftersom de är för "blyga" för att be om det. Den visar att en kvinnas nej inte betyder någonting och bidrar till att inskränka vår rörelsefrihet, vår sexualitet och våra liv. Den säger rakt ut att problemet här inte är att män våldtar utan att kvinnor blir våldtagna, och att det ligger på vårt ansvar att inte bli det. Med samhällets goda minne utgör den här sortens händelser den yttersta garanten för könsmaktsordningens fortlevnad – hotet om våld. Människor frågar sig varför feminism behövs när vi är så jämställda i Sverige, och här har ni svaret.

Vem skall ta kampen?

Jag och Johanna talades vid idag på lunchen. Konversationen rörde sig kring välkända teman såsom antifeminism och dess problematik, men även kring normavvikande och hegemonisk maskulinitet.

Vi landade någonstans i en diskussion kring vem som skall driva kampen om feminism; med frågor som jämställdhet och ett jämlikt samhälle för alla oavsett etnisk tillhörighet, ålder, funktionalitet, könstillhörighet, sexualitet, klass etc.

När en talar med antifeminister eller s.k. "jämställdister" som menar på att: "Nu har jämställdheten ändå gått för långt!" tycks retoriken skrämmande ofta röra sig i ett slags diskussionsvakuum där argumenten blir ett ologiskt kontextjämförande. Varför inte förtydliga mina tankar, med att nämna klassikern: "Feminismen är förlegad, Sverige är ju redan jämställt. Tänk på kvinnorna i Saudiarabien istället!". Det är både kontraproduktivt och sammanhangsfrånkopplat att yttra sig på detta vis. Att motverka patriarkala strukturer i sin helhet, vilket feminismens största strävan ändå måste sägas vara, inbegriper absolut ett kritiskt förhållningssätt till alla samhällen där patriarkat florerar som genomsyrande maktstruktur. Särskilt om en tar den moderna, poststrukturella, teoretiska feminismen i anspråk. Det är också där skon klämmer, i ovan nämnda argument: Ända från antiken till nutid har en övervägande majoritet av styrelseskick och kulturer, globalt sett, varit impregnerat av patriarkala värderingar. Detta har gett sig i uttryck genom misogyna strukturer, med förtryck och diskriminering som sin yttersta och tydligaste konsekvens.

The things we do for love (or, a mans right to come wherever he wants)

I Göteborgsposten har det de senaste dagarna skrivits ett antal artiklar om de förödande konsekvenserna som användning av p-piller kan leda till. Mest uppseendeväckande är den om en 18-årig tjej som utan förvarning dog på grund av blodproppar i lungorna, orsakat av användandet av Neovletta, en av de vanligaste p-pillersorterna. Artikeln presenterar statistik som säger att 29 kvinnor på grund av sitt preventivmedel har dött de senaste tolv åren, och att på en miljon kvinnor (som inte är gravida eller går på p-piller) riskerar 100 kvinnor att drabbas as blodpropp, jämfört med 200-400 av de kvinnor som går på p-piller. 200-400 på miljonen kan visserligen anses vara en hyfsat låg risk, men det är fortfarande dubbelt eller fyrdubbelt så stor risk som för den som inte äter p-piller.

Det som jag finner mest alarmerande är inte risken i sig, utan det faktum att det inte informeras om den i tillräckligt hög utsträckning. Som med de flesta mediciner finns det biverkningar, och för att kunna ta ställning till valet av preventivmetod borde det vara självklart att risker och fördelar presenteras så att en kan göra ett informerat val. Ytterligare en alarmerande faktor presenteras i en annan artikel, om 21-åriga Jessica som på grund sina p-piller drabbades av en blodpropp i hjärnan och nu är delvis förlamad. I hennes fall hade ett enkelt blodprov kunnat avslöja att hon bar på inte mindre än två mutationer som gjorde att användande av kombinerade p-piller skulle leda till 40-80 gånger högre risk för blodpropp. Inte nog med detta, när hon sedan söker akutvård efter 26 dagars huvudvärk med kräkningar skickas hon hem med uppmaning att vila. Hennes önskan att få röntgas avfärdas med att hon är för ung och att läkarna inte vill utsätta henne för onödig strålning. Dagen efter vaknar hon, men kan bara röra högersidan av kroppen.

Klart att sjukvården inte kan röntga hjärnan på varje person som kommer in och är orolig, men när sambandet mellan blodpropp och p-pilleranvändande är vederlagt kanske risken för lite onödig strålning kan vara befogad? Sen att situationen inte ens hade behövt uppstå om bara ett enkelt blodprov hade gjorts innan receptet på piller skrevs ut gör händelsen än mer tragisk.

Nu vill jag mest gå på en lång rant om hur detta och andra "kvinnoproblem" som exempelvis vaginism och vestibulit behandlas av vården, samt dra den uppenbara kopplingen att män aldrig skulle gå med på att riskera sin sexlust samt sitt fysiska och mentala välmående för att kvinnor skulle få komma under omslutande sex, men 1. andra har gjort det tidigare och bättre, google är din vän, och 2. jag borde verkligen plugga tyska nu.

Auf Wiedersehen und viel Vergnügen!

Min snobbiga present till er!

Ja, visst är det väl så, att studenter och akademiker emellanåt kan bete sig skrytsamt och snobbigt. I egenskap av internkritiker gentemot den slutna värld som akademien ändå innebär; vill jag därför förtydliga, att detta inlägg på intet sätt är menat på ett sådant vis.

Men jag kan likväl inte släppa känslan: att jag lyckades - den smärtsamma process som det ändå innebär att göra ett självständigt arbete till trots - slutföra min C-uppsats i genusvetenskap. Jante måste väl inte hyllas alltjämt, liksom.

Så, för den som är intresserad av att läsa om problematiken kring begreppet jämställdism och ett diskursanalytiskt sågande av Pär Ströms resonemang, är det fritt fram att klicka på länken nedan:


http://www.ucgs.umu.se/digitalAssets/116/116121_c-uppsats-ht12-filippa-norberg.pdf

Håll till godo!

Ps. Mycket genant, såklart, att siffrorna i innehållsförteckningen blev icke estetiska och uppfuckade, detta var självfallet inte min avsikt. Upptäcktes dock efter att uppsatsen lämnats in i januari *disträ C-sturre* Ds.

Eftersom pappor inte kan (behöver) laga mat

Detta är ett reklamblad som damp ner genom mitt brevinkast för ett tag sedan. Den här typen av reklamblad är en av många anledningar till varför jag är feminist och varför jag anser att den feministiska kampen inte har gått för långt.

Youth Defence, Y U NO SENSE MAKE

Detta är den senaste propagandabilden från anti-choice-organisationen Youth Defence. Alltså......................................................................................

saker som går genom mitt huvud:

..................................

????? 

(Vem kläckte den här idén? VEM tyckte PÅ ALLVAR att det känns fullkomligt logiskt att ha ett fucking gevärssikte i reklam för en "pro-LIFE"-organisation. Alltså HAHAHAHAHAHAHAAHAHAH)

......................

Förutom upprörande och fruktansvärt olämpligt i ljuset av våld mot kvinnor osv, detta är så märkligt att jag inte ens vet hur jag ska kunna bemöta det. Kan detta vara någon form av inside job från en gömd pro-choice-aktivist som verkar i deras egna led? Alternativet (att de på allvar tror att detta hjälper deras argument) gör mig bara mörkrädd.

Vem har egentligen rätt att uttala sig om det här genustjafset? Och varför pratar akademiker så snabla invecklat?

Hej allihop! Jag har funderat på en sak ganska länge nu, nämligen språket som maktdimension. Bara genom att använda ordet 'maktdimension' gör jag förmodligen att vissa människor känner att jag pratar över huvudet på dem, och de känner sig osäkra på vad jag menar och hur de ska svara på ett sådant uttalande. Det är helt okej! Men det är ett tydligt exempel på att vi hävdar vår auktoritet, det vill säga visar makt, med hjälp av språket. Det här är extreeeeeemt tydligt i den akademiska världen och jag är extreeeeeeeemt insyltad i den, så därför använder jag mig av ett fint och högtravande och ganska pompöst språk när jag ska prata om viktiga saker. Jag har läst genusvetenskap på universitetet i ett år och har lärt mig jättemånga fina begrepp som jag gärna slänger mig med; genussystem, performativitet, heteronormativitet, hegemonisk maskulinitet, dikotomi, diskurs, strukturalism... och det funkar väl när jag pratar med mina precis lika insyltade genuskursare eller mina akademikerföräldrar, men det skapar liksom ett hyfsat stort och ganska problematiskt glapp om jag vill diskutera jämställdhet och sånt med människor som inte kommer från den här världen.

Fördelarna med ett akademiskt språk är att det är väldigt exakt. Orden betyder liksom inte "typ" någonting utan de betyder EXAKT det de betyder. Väldigt praktiskt. Ofta vill man ju också tro att man pratar om väldigt svåra saker i akademin, och då använder man gärna ett överkomplicerat språk för att riktigt visa hur smart man är. Men det här skapar problem i den allmänna debatten, och jag tänkte peka på två grejer som jag tycker är jätteviktiga med utgångspunkt i feminism, genusvetenskap och mig själv. Yeah.

En efterlängtad upprättelse för transsexuella

Med anledning av detta:

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/konsbytare-stammer-staten-for-tvangskastrering_7811250.svd


Låtom oss hurra,  att Sverige i egenskap av världens "mest jämställda och humana demokrati" tar ett steg bort från de medeltida yttringarna. När myndigheter och pappa staten kan inse det faktum, att sterilisering (bara att skriva ordet får mig att få kväljningar psykiskt - detta att ta makt över någon annans kropp...) inte hör hemma i ett modernt och framåtsträvande samhälle.

Men glädjen är inte enbart njutbar. Den samhälleliga kontexten kvarstår; en syn som inte inkluderar normavvikande gällande kön och könsidentitet. Åtminstone rent socialt. Transpersoner är en grupp som ofta hamnar i skymundan när det talas om diskriminering. En må tycka, att homosexuellas juridiska historia i Sverige pinsamt nog har varit så kort som: avskaffandet av sjukdomsepitetet efter stormandet av Socialstyrelsens trappa - 1979. Förbud mot att diskriminera homosexuella föreskrevs 1987. Partnerskapsregistrering lagstiftat 1995. Vad finns det likastädes att tala om, gällande historien för transpersoner? Socialstyrelsen avskaffar diagnosen transvestism - inbegriper att transvestism ej längre anses vara en psykisk störning. År 2009. Transpersoner inkluderas i svensk lagstiftning mot diskriminering. År 2009.