Ta tillbaka ordet!

Spinner vidare på vad som tycks blivit dagens tema av Linn och Anna, och funderar kring ordet feminist. Folk i allmänhet som smakar på ordet; fem-i-nist, får genast kopplingar. Samtliga ofta negativa. Rabiata manshatare som bara vill tvinga på alla (hetero)föräldrapar till delad föräldraledighet, lesbianer som aldrig rört en rakhyvel för "principens" skull, avskärmade pk-nissar som inte fattat något av hur verkligheten ser ut.

Är det så folk tänker om oss? Svaret är tyvärr sorgligt nog ofta ett starkt ja. Men folk missar en del i själva essensen av ordet och ideologins mening och syfte. Feminister vill inte ställa kvinnor över män. Feminister vill inte tvinga kvinnor att vara "okvinnliga". Den huvudsakliga anledningen till att kalla sig feminist är att man har insett att Sverige (och hela västvärlden därtill) inte är så jävla jämställt som det påstås, att man är medveten om att vårt samhälle starkt vilar på en patriarkal värdegrund, och att man vill se en förändring kring detta.

Redan från födseln styrs vi in i olika mallar. En liten pojke som gråter daltas inte med, och en flicka som leker tuffa "pojklekar" anses vara pojkflicka. Motsatsordet existerar inte ens för en pojke som skulle vara flickig (flickpojke?). Det beror på att, som James Brown sjöng: "This is a mans world". Mannen är grundmänniskan, kvinnan är bara den där extra utöver, den som Gud skapade av Adams revben. Den där lilla resten som råkade bli till.

I grunden var ju feminism bra, men nu har det gått för långt

Huuuur ofta får jag inte höra/läsa någon uttala sig som rubriken lyder? Precis som det tagits upp tidigare på den här bloggen så finns det en övervägande rädsla och avståndstagande till feminismen, eftersom man inte vill identifiera sig med de negativa, förutfattade meningarna som många generellt tenderar att koppla ihop feminism till.
    Att ta avstånd från jämställdhet är tabu. Att ta avstånd för feminism är normalt. "Jag står för allt det där, men jag är inte feminist. Jag hatar inte män och jag tycker inte att kvinnor är bättre än män." När ska folk förstå att man kan vara feminist på flera olika sätt? Att vara för jämställdhet låter självklart i mångas öron. Men hur ska man nå jämställdhet? HUR?
    För mig är jämställdhet inget politiskt ställningstagande. Jämställdhet är ett mål i en feministisk och politisk kamp.

    Och det här med att feminism förr var mycket bättre, men att det nu har gått för långt... Folk hänvisar då ibland till den forna kvinnokampen om rösträtt och kampen på arbetslivet. Jag undrar, hur många utomstående tror ni, på den tiden, tyckte att kvinnokampen var bra? Kan det inte ha att göra med att nu, när man själv upplever dessa feministiska krav på samhället, ser den som negativ - just för att man påverkas själv? För att man själv tvingas tänka om och kanske offra lite privilegier man tidigare haft? Det handlar om att folk är lata. Lata dels för att de är vana att leva på ett visst sätt och det blir jobbigt att ändra på sig. Lata för att det inte orkar ta reda på mer om ett begrepp och vad det egentligen står för. Det finns alltid fanatiker och extremister inom varje ideologi, men folk tenderar att generalisera efter just dessa få extremister och samtidigt blunda för hur de själva lever. Jag gör så själv. Men jag är inte så lat att jag inte kan börja tänka om och analysera mina egna tankar och beteende.

F-ordet

Bakom den här länken döljer sig en av de bästa texter jag läst om epitetet feminist och varför det finns en poäng med att kalla sig det om en anser sig stå för jämställdhet, innehåller en massa bra argument mot "jag är inte feminist men..."-attityden.

Steg 1: Klicka.
Steg 2: Läs.
Steg 3: Gå med i Malin Meissners fan club (jag är ordförande, platserna som sekreterare och kassör är vakanta)

Om garderobshetsen

Som hbtq-person har man en livslång relation till garderoben. Först kommer insikten: Nej, jag är inte normal. Jag är inte en promille av massan som tillfredsställer heteronormen. Jag är cancersvulsten på samhällskroppen; den där irriterande normavvikande tonårsfasen. Insikten faller tillrätta, man börja så sakteliga förtälja "hemligheten" till närstående. Först nära vänner, sen ytligare vänner, till sist bekanta på en fest. Man börjar förklara lite smått för syskon, och ibland för folk man inte ens känner som man bara träffar på en fest i en randomstad man besöker för att ens vän bor där.

Sen. Det definitiva. Tycks det åtminstone. Föräldraproblemet. Skall mamma gasta om barnbarnslöshet? Skall pappa muttra något ohörbart? Måste man berätta? Man avvaktar. Tänker att: "Vad fan ska jag behöva 'förklara' min läggning när inga heterosexuella behöver det" och undviker samtalet som ett politiskt ställningstagande. Sedan står man där en dag, då man råkar ha skaffat sig en flickvän. Och då berättar man. Några jobbiga sekunder, sekunderna innan man hoppar i bassängen från ett hopptorn tio meter upp i luften - tänk inte så mycket, hoppa bara. Smärtfritt.

Manligt redskap

Jaha, Behring Breivik, han var inte muslim. Vad var han då? Konservativ kristen fundamentalist, det är ju nästan samma sak, knäppskalle som knäppskalle, vi nöjer oss med det verkar många tycka. Sen var han förstås en galning och en enstöring också, precis som alla andra som utfört extrema våldshandlingar . Nog för att det lär komma mer seriösa slutsatser med tiden angående Breivik, men jag saknar en spontan reaktion kring ett mönster jag lagt märke till. Mönstret att majoriteten av dem som utfört liknande dåd varit män. Kan inte det ha någonting med saken att göra? Ännu har jag inte hört någon göra den kopplingen om det som hände i Norge i fredags. Man pratar istället om att det är väldigt svårt att upptäcka och komma åt den här typen av brottslingar. Kanske skulle man kunnat förhindra detta eller liknande dåd i framtiden genom att tillsätta något medel i konstgödsel som omöjliggjorde tillverkning av bomber, var det faktiskt några som förde på tal. Som om att det som skedde var en ren olyckshändelse.

Jag tror definitivt att Breivik led av mer eller mindre psykiska problem och missbruk, han skulle ju tydligen ha tagit anabola steroider under en dryg månad före han begick dåden. Men jag tror också att ett av problemen är en mansroll, eller en manlighet, som är väldigt intimt förknippad med våld särskilt i kretsarna som Breivik kan ha rört sig i. Manligheten blir där enkelt uttryckt en makthierarki. Längst upp finner man idealmannen, en hegemonisk maskulinitet. Dess egenskaper kan givetvis variera kraftigt beroende på i vilken kontext man befinner sig i, men självständighet, kontroll och styrka är typiska egenskaper som ofta går igen. I högerextrema kretsar bland unga män är bruk av våld ofta högt skattat.

No tears for queers

Jag tänkte nu dela med mig av ett boktips. Om ni känner för att bli upprörda, berörda, bestörta eller bara förbannade och ledsna finns det en bok som heter "No tears for queers" som är skriven av Johan Hilton. Det är ett skrämmande reportage om tre mord på homosexuella män, där den röda tråden är att de raggade på fel killar. Killar som kände sig så hotade och ifrågasatta av dessa närmanden att de kände sig tvungna att döda. "No tears for queers" är en bok om hatbrott mot homosexuella (män), och en bok om manlighet. Jag blir så otroligt illa berörd när jag läser om det brutala övervåldet mot dessa mordoffer (det är ju knappast nödvändigt att skära halsen av någon TVÅ gånger) och om Westboro Baptist Church's vidriga demonstrationer och aktioner (jodå, gamle Phelps är allt med på ett hörn och jag har typ aldrig hatat någon så mycket förut). Den här boken är skrämmande och oerhört viktig. En bok att sträckläsa. Och den bevisar att brott mot homosexuella verkligen kan vara hatbrott. Att hatbrott och brott är inte samma sak.

Boken fokuserar väldigt ensidigt på män och manlighet vilket kan vara en tillgång och en nackdel. Men jag menar att ett fokus på mäns våld mot män som ett sätt att upprätthålla manligheten är ett väldigt intressant fokus och därför är jag beredd att förlåta denna vinkling. Kombinerar man denna bok med Eva Lundgrens "Gud och alla andra karlar" och Stephan Mendel-Enks "Med uppenbar känsla för stil" tycker jag att man har kommit en bit på väg att förstå det problematiska i de könsroller vi har idag, och kanske framför allt att förstå hur det västerländska samhällets norm på ett sätt också är dess största hot.

Vad fan hände med Linda Skugge?

När jag var yngre läste jag Linda Skugges bok Men mest av allt vill jag hångla med nån och kände samhörighet mellan min 14-åriga själ och hennes tonåriga jag. Inte just för att jag ville hångla med någon, utan för att hon skrev om sina tankar och sina kompisar på ett sätt så att jag kände igen mig. Sen läste jag Akta er killar här kommer Gud och Hon är jävligt förbannad, som är en krönikesamling med texter hon skrivit för Expressen.

    I den boken skrev hon om sin syn på feminism, politik, jämställdhet, könsroller osv osv. Bra tyckte jag. Men vad fan hände sen med Linda Skugge? Hon som propagerade för feminismen så starkt bara vände och slutade 2006 med att kalla sig för feminist. ”Det värsta som kunde hända min karriär var att bli feminist”, eller något åt det hållet, skrev hon.
 

    Det handlar alltså om fördomarna mot begreppet feminist och att dessa fördomar försvårar Skugges karriär, eftersom ”ingen vill anställa en högljudd och konstig typ”.

    Hur fan hjälper det här feminismen? Att förkasta begreppet är ju bara att spela fördomarna i händerna. Fegt tycker jag.

Damfotboll - världens sämsta sport?

Fotbolls-VM för damer har ju precis avslutats och jag tänkte ta tillfället i akt att skriva ett inlägg riktat till dem som klagar på damfotboll. Ett försvarstal, om ni så vill. Damfotboll är en av de mest hånade idrotterna jag vet, möjligtvis delat med damishockey (men det är inte en lika stor sport). Folk - mestadels killar/män, har jag märkt - snackar om hur oskickliga spelarna är, hur tråkigt det är att titta på och hur ett herrlag i Korpen skulle kunna vinna dam-VM. Nå, här kommer försvarstalet.

För det första - om damfotbollen hade ens en tiondel av herrfotbollens resurser skulle spelet se helt annorlunda ut. Jag säger inte att damfotboll per definition är tråkigt att titta på eller att nivån är så låg att man bara vill byta kanal när det visas på TV, för det tycker jag inte. Men nivån skulle kunna vara högre. Vad beror det på? Ja, inte är det då bristande vilja eller förmåga hos spelare och ledare. Men inget damlag i Sverige har (såvitt jag vet) råd att ha 20 spelare anställda på heltid medan varenda lag i herrarnas allsvenska har det. Det är väl självklart att tjejerna skulle vara betydligt bättre om de bara behövde koncentrera sig på fotbollen istället för att behöva ha ett jobb för att klara försörjningen.

En liten uppföljning på Linns tidigare inlägg:

Det som skrämmer mig mest är att inte samtliga kommentarer kring Brunnberg manskanal var kritik. Tydligen är det många som håller med om att:

1. Det är bara män som gillar jakt, sport, vetenskap och historia. Dessa områden ska för alltid hänvisas åt män.

2. ”Tänk att som man slippa ta del av all feminism som vräks ut ständigt av diverse media” – och med feminism snackar han om inrednings-, matlagnings- och relationsprogram. Eh. Ja, det är genuint feministiska områden.

3. Det är skitdrygt att använda fjärrkontrollen och byta kanal till någon av de femtioelva kanaler som bara visar sport, jakt, vetenskap och historia. Nej, det KAN råka slinka in ett recept eller något, och det klarar inte män av!!!!!

Brunnberg och den manliga anal... eh, kanalen

Vad vore egentligen poängen med en "male channel"? Gillar du sport? Kolla på en sportkanal. Intresserad av vetenskap eller historia? Det finns gott om vetenskapsprogram både på public service och de kommersiella kanalerna. Varför blanda in kön i det hela? Det är ju trots allt inte så enkelt att alla personer av manligt kön gillar precis samma saker. Jag definierar mig själv som kvinna men är intresserad av både vetenskapsprogram och historia, inredningsprogram (som Brunnberg av artikeln att döma dessutom tycks koppla ihop med feminism - say whaat?) däremot gör mig inte speciellt exalterad. Däremot finns det säkert många personer av både manligt och kvinnligt kön som gillar sådant. Hela Brunnbergs idé med en kanal som sänder en mix av nyheter, dokumentärer, sport och filmer av typen deckare eller västern ser jag inget problem med, finns det en målgrupp för en sådan kanal så varför inte. Det är hans sätt att binda konceptet till det manliga könet som stör mig, sättet han tycks mena att det är sånt som "riktiga män" bör vara intresserade av.